Vilken roll spelar landsbygden i omställningen till ett hållbarare samhälle?

182
Knivsta station. Foto: Pressbild.
Annons

Vårt samhälle måste bli mer hållbart för att vi ska klara miljömålen och bidra till att rädda klimatet på vår jord för kommande generationer.

Men vilken roll spelar landsbygden i omställningen till ett hållbarare samhälle? Och skapar inflyttningen till städerna en konflikt mellan landsbygd och stad?

Det här är högintressanta och angelägna frågor. Några svar finns i det här reportaget.

Erik Westholm, professor vid institutionen för Stad och Land på SLU (Sveriges lantbruksuniversitet), deltog tidigare i vinter på en regional bostadskonferens i Uppsala där små orters roll och resurser i fråga om orörd mark och nytänkande diskuterades. Erik har även skrivit ett kapitel i boken Nya visioner för landsbygden (2018, Linnefors förlag) som heter På landsbygden intet nytt?

Erik Westholm.

Det kapitlet inleds så här:

”Det är mycket snack nu om klyftor som växer mellan stad och land. Som om marken rämnat till ett gap och landsbygdens folk blev kvar på fel sida, avskurna från städerna där allt det spännande händer. Dystra bilder av landsbygden återkommer i både media och politik, i böcker och på film. Mycket sådant formuleras av starka röster i staden: På landsbygden intet nytt! Landsbygden får nöja sig med att vara motsatsen till staden, en slags noll-referens.

Också på landet hålls tanken på bevarande högt. Hembygdsföreningar, muséer och lokaltidningar hjälper oss att hålla kvar det kollektiva minnet. Traditioner är viktiga men vi måste prata mer om de väldiga förändringar som också landsbygden genomgår. Vi bör göra motstånd mot bilden av ett före detta-landskap dit moderniteten inte sträcker sig.

Avfolkningen är faktiskt i stora drag en myt. De senaste tio åren har nästan alla delar av landet ökat sin befolkning, även om det förstås sker omflyttning till vissa slags orter och bygder. Så även om det är en ojämn utveckling så pekar den inte mot att alla kommer att hamna i storstäderna. Ändå upplever många att något har tunnats ut, att gemenskaper har försvunnit, att deras egen hemtrakt har förlorat något viktigt. Den känslan finns också på platser där det bor flera människor än någonsin. Till en del beror det på att butiker och service har försvunnit. Men här får vi vara lite noggranna så att vi ser det som växer fram i stället. Ja, lanthandeln lägger ner men de flesta människor, också på landet, har bättre tillgång till varor än någonsin. Så rörliga är dagens hushåll, så bra är vägarna och bilarna, att man hellre handlar i en större affär en bit bort.”

Josefina Syssner. Foto: Björn Lisinski.
Annons

Hans resonemang får stöd av Josefina Syssner, docent i kulturgeografi vid Linköpings universitet.

– Städerna växer för att det föds många barn där och tack vare utländsk inflyttning. De kommuner som krymper gör det i huvudsak för att det föds färre barn där än att det dör gamla och det i sin tur beror på att de som flyttar från landsbygden till städerna är unga människor som snart ska bilda familj.

Josefina är också osäker på om det ens existerar en konflikt mellan stad och landsbygd.

– Kan platser ligga i konflikt med andra platser? Om något så är det väl de människor som bor på vissa platser som kan uppleva att de blir orättvist behandlade av människor som bor på andra platser?

Hon pekar dessutom på att det finns många exempel på hur olika geografier är beroende av varandra, och hur de kan kan vara specialiserade på olika saker och stå för olika värden.

– Högspecialiserad sjukvård kan inte finnas överallt och på alla platser. Lika lite kan vi producera livsmedel, biodrivmedel eller utvinna råvaror överallt, säger hon.

Bent Syse, landsantikvarie och länsmuseichef på Upplandsmuseet, menar att det finns olika ingångar för att ta tillvara hembygdsföreningarnas kunskaper om lokalhistoria och hållbarhet.

– Om föreningarna försöker bli en accepterad remissinstans av t.ex. kommunen, kan de påverka kommande samhällsutbyggnad på en rad olika plan. Jag tror att detta skulle vara en bra väg att gå för föreningarna.

– Många jobbar redan så men flera borde söka närmare samverkan med kommunerna. Och kommunerna i sin tur måste lyfta föreningarna och ta tillvara deras lokalkunskap.

På den regionala bostadskonferensen i Uppsala före jul presenterades några intressanta exempel på interaktion mellan tätorter och landsbygd. Ett av dem gällde Knivsta, som är en av landets snabbast växande kommuner.

Erika Mickelsson. Foto: Privat.

Erika Mickelsson är planhandläggare på Knivsta kommun och berättar att Knivsta kommuns Vision 2025 – ”Den moderna och kunskapsintensiva småstaden med förankring i en aktiv och levande landsbygd, mitt i tillväxtregionen Stockholm-Uppsala, skapar attraktionskraft både för boende och företag och befäster Knivsta som en föregångskommun för det hållbara samhället” – ska genomsyra allt arbete som sker inom kommunen.

– Hållbarhetstänket löper som en röd tråd genom allt vi arbetar med, säger Erika. Allt ifrån miljövänliga val av asfalt och gatubelysning till att anlägga dagvattendammar, till att öka mobiliteten för kommuninvånarna och till arbetet med avfall och återvinning. Även att möjliggöra för näringslivet på landsbygden.

Kommunen har vuxit mycket under de senaste åren och hållbarhetstänket har utvecklats i takt med det.

– Befolkningen i Knivsta kommun är idag väldigt bilberoende och vi går emot en tid där vi behöver öka resandet med mer hållbara transportsätt. Vi har sett att bilen tar mycket plats i planeringen och vi arbetar just nu mycket med mobilitetsfrågor. Det bör till exempel vara enklare att resa med kollektivtrafik eller använda en bil ur bilpoolen än att äga en egen bil.

– Omkring 23  procent av Knivstas invånare bor på landsbygden och ett viktigt mål för kommunen är att Knivstas landsbygd ska vara en levande del av kommunen där man kan bo, arbeta och tillbringa sin fritid. För att lyckas med det krävs bland mycket annat god kollektivtrafikförsörjning och tillgång till bredband, säger Erika Mickelsson.

Knivsta Hembygdsgille anser dock inte att deras åsikter tas emot med någon stor entusiasm av Knivsta kommun.

– Jag tror mest att den ser oss som ganska besvärlig och tröttsam, säger föreningens ordförande Nisse Dahlin med ett skratt.

Han fortsätter:

– Knivsta blev egen kommun så sent som 2003 och medelåldern här är rekordunga 38 år. Många som bor här jobbar utanför kommunen; i Uppsala och Stockholm främst. Vi är en ”sovkommun” där det är lugnt och stilla och i hembygdsgillet vill vi värna om det som är bygdens historia och om miljön, när det planeras för nya satsningar och byggen. Vi är inte alls negativa till att det görs saker, men vill att detaljplanering ska ske med vett och sans och hänsyn till det jag nämnt.

Hembygdsgillet har cirka 100 medlemmar och saknar kommunalt bidrag.

– Kvarngården med alla hus där, som vi fick på 70–talet, tarvar en del medel för underhåll och försäkringar. Den största intäktskällan för oss är midsommarfirandet varje år, säger Nisse Dahlin.

Älkarleby. Foto: Pressbild.

Även Älvkarleby kommun jobbar med ett utpräglat hållbarhetstänk.

– Vår kommun har ett varierande och kontrastrikt landskap med älven, havet, kusten och odlingslandskap och vi vill ha en levande landsbygd där människor kan bo och verka, säger Johannes Siirtola, fysisk planerare på Älvkarleby kommun, och fortsätter:

– Landsbygden och tätorten är beroende av varandra och utgör tillsammans en helhet. Landsbygden bär på mycket historia som är viktig att bevara och besitter också en identitet som övriga kommundelar saknar. I Älvkarleby har vi flera vackra natur- och friluftsområden som tack vare landsbygden hålls tillgängliga. Landsbygden är därför porten till mycket av det vackra vi har i kommunen.

– På grund av detta måste vi från kommunens sida också verka för att dessa värden bevaras och stärks. Det främsta arbetet vi gör just nu är att arbeta fram riktlinjer för hur utvecklingen ska ske inom såväl tätort som landsbygd. Detta gör vi i vår nya kommuntäckande översiktsplan.

Johannes Siirtola. Foto: Privat.

Han menar att i interaktionen mellan tätort och landsbygd är det viktigt att titta på olika typer av hållbarhet.  I samhällsplanering generellt, och framförallt i kommunens nya översiktsplan, pratar man om tre olika hållbarhetstyper. Det är social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet.

– För den sociala hållbarheten är det viktigt att vi identifierar de värden som ligger till grund för den starka identiteten som finns på landsbygden och att vi jobbar vidare för att stärka dessa. Ett av våra kommunala mål i översiktsplanen är att ”Kommunens identitet är stark och välutvecklad i en växande region.Älvkarleby kommun befinner sig i en växande region. Vi är vi stolta över de värden och tillgångar vi har och vill stärka dessa och vår identitet ytterligare.” I detta fall har tätorten mycket att hämta från landsbygden där identiteten kan upplevas starkare.

För den ekologiska hållbarheten är landsbygden väldigt viktig.

– Detta innebär en strävan efter balans mellan förbrukning av och tillgång på naturresurser. Ekosystemens produktionsförmåga ska behållas och påverkan på naturen och människors hälsa ska begränsas. Den långsiktiga målsättningen är ett kretsloppsanpassat samhälle där inga nya resurser behöver tas i anspråk. För Älvkarleby kommun innebär detta att bebyggelsen ska vara tillräckligt tät för att ge underlag för gemensam infrastruktur och att inte ta i anspråk onödigt mycket mark. För att den biologiska mångfalden ska säkerställas är det viktigt med en balans mellan grönska och bebyggelse samt att vattenkvaliteten är god i både älven, sjöar och kustvatten.

Och slutligen, för den ekonomiska hållbarheten handlar det om att hushålla med mänskliga och materiella resurser på lång sikt.

– I alla dessa typer hållbarhet är landsbygden väldigt viktigt. Detta eftersom tätorten är beroende av landsbygden, och vice versa. Lägger vi alla våra resurser på tätorten kommer kopplingarna till landsbygden att försämras och därmed medföra att vi förlorar mycket av våra höga värden vi har i kommunen, säger Johannes Siirtola.

Britt–Marie Strand är ledamot och mediakontakt i Älvkarleby hembygdsförening och var tidigare kultursekreterare i Älvkarleby kommun.

– Vi har en väldigt bra relation med kommunen och känner att den lyssnar på oss och tar till sig de synpunkter vi för fram. Vi får också ta del av olika remisser som rör planering och förändringar i kommunen.

– Vår verksamhet är ganska bred. Vi arrangerar det stora midsommarfirandet på Gammelgården, som folk åker långt för att vara med om. Vår midsommarstång med tyglappar är också en symbol för återvinning och hållbarhet. Vi försöker bidra både till ökad turism och att dela med oss av kommunens historia och gamla tekniker till invånarna. Dessutom medverkar vi alltid i Fallens Dag, där fisket och laxen lyfts fram. Laxen är ju en symbol i kommunens logga och viktig för Älvkarlebys varumärke.