Tjärnvallen i Utansjö – en insomnad idrottsplats som jag har många minnen ifrån…

4273
Tjärnvallen sover allt djupare... Foto: Olof Wigren.
Annons

Grusvägen upp till idrottsplatsen är smal och gropig. Som en slags road to nowhere.

Här åkte jag för första gången i mitten av 1980-talet då jag flyttat till Härnösand, tyckte mig ha lagt ned min korta men intensiva fotbollskarriär för att satsa på journalistiken men övertalades att göra comeback av Hemsö IF.

Jag var bara 18-19 år men hade spelat A-lagsfotboll sedan jag var 13 år.

Jag var alltså ingen veteran men visste vad det handlade om. Jag var en målvakt som var bättre på markbollarna och de snabba sidoförflyttningarna än i luftrummet, trots att jag var lång. Och jag var ofta mycket ilsken under matcherna och skrek mig hes redan under första halvleken.

Min dåvarande sambo, sedermera min första fru, skämdes så brutalt för detta att hon en gång satte sig i bilen redan efter 45 minuter av en match, för att folket på läktaren undrade vem fan Hemsö hade i målet, den där jävla skrikhalsen som var kompromisslös i närkamperna!?

Hon ville inte berätta att jag var hennes pojkvän… och jag förstår henne.

Nåväl.

Den här dagen i mitten av maj tar jag bilen till den idrottsplats där jag gjorde comeback sedan jag avverkat min första tid på Nya Norrland.

Annons

Jag åker upp till Tjärnvallen i Utansjö.

Foto: Olof Wigren.

Hemsö IF spelade under en period sina hemmamatcher i division VI södra Ångermanland här.

En charmig arena, trots att planen var ojämn som få andra – en gång förlorade vi en seriefinal mot Ramvik eftersom den ena av våra mittbackar klev ned i en grop när han skulle nicka bort bollen som i stället touchade hans huvud och gick i en båge över mig och in i mål… – och trots att vattnet i duscharna i regel var iskallt.

Varmt vatten var lyx.

Man luktade liniment och svett och frös som en kinesisk nakenhund i en frys i flera timmar efter träningar och matcher om höstarna.

Nu är här bara tomt och ödsligt.

Foto: Olof Wigren.

Men när jag blundar och tänker tillbaka kan jag nästan höra hur tränaren Jan ”Mellis” Nordqvist säger till den då snart 40-årige, mustaschprydde, rundnätte men hypersnabbe och målfarlige forwarden Göran ”Pjalle” Strindin att ”… hela tiden ligga på gränsen till offside och komma som skjuten ur en kanot när det kommer en långboll!”

Vår taktik bestod till stor del i att spela tajt bakåt och sen slå… inte långa bollar på Bengt, som i Svenne Rubins låt, utan långa bollar på ”Pjalle”.

Det lönade sig i regel ganska bra.

En annan som framgångsrikt kom skjuten som ur en kanot och gjorde mål var Uffe Jonsson. Före honom Carsten Meyer, som sköt hårdare än en häst sparkade.

Peter Skoglund, senare Mr Älgarna, var lagledare.

Det var en rolig tid, några trevliga år i ett glatt gäng med allt ifrån 17-åriga talanger som sedan gick till högre divisioner, ”gubbar” som var på väg nedåt men fortfarande hade glädjen och viljan kvar och så jag då, sportjournalisten som knappt hade tid att träna men som fick stå mellan stolparna eftersom den tilltänkte ordinarie målvakten tvärt lade av mitt under säsongen.

Vi var nära att vinna sexan ett par år.

Men det är länge sedan nu.

Det är länge sedan Hemsö IF lade ned sin egen A-lagsverksamhet och det är längre ändå sedan ”Pjalle” Strindin kom som skjuten ur en kanot och jag duschade för sista gången i iskallt vatten på Tjärnvallen i Utansjö.

Men jag minns.

Och den här dagen minns jag allt väldigt, väldigt tydligt.