Lotta Schelin om mål, rekord och missade mål. Innan hon avslutade sin långa karriär.

428
Lotta Schelin i kvartsfinalen mellan Holland och Sverige under dag 14 av fotbolls-EM den 29 juli 2017 i Doetinchem. Foto: Carl Sandin/Bildbyrån.
Annons

34-åriga Lotta Schelin, en av svensk fotbolls största, har tvingats avsluta sin karriär på grund av skada.

Lotta när en av den blågula damfotbollens mest framgångsrika spelare med bland annat OS-silver och VM-guld med landslaget, tre Champions League-titlar och åtta franska mästerskap på meritlistan. I A-landslaget gjorde hon 185 landskamper och 88 mål.

Det här är en redigerad version av en intervju med Lotta som jag gjorde till Sporten idag 2015/16 (Semic International).

Lotta Schelin och Tysklands Tabea Kemme i fotbollsfinalen mellan Sverige och Tyskland den 19 augusti 2016 under OS i Rio de Janeiro.
Foto: Daniel Stiller/Bildbyrån.

Mål och rekord. Det har handlat mycket om mål och jakten på att bli mesta målgörare i det svenska damlandslaget för Lotta Schelin under de senaste säsongerna.

Hösten 2014 blev hon nummer ett bland alla i tiders målgörare. Men i VM 2015 blev hon dock mållös…

Det kom att handla om mål för Lotta Schelin även i fortsättningen. Fler mål, nya mål, missade mål. För en målskytt är målen allt. I alla fall i andras ögon.

Den 29 oktober 2014 i en träningslandskamp mot Tyskland gjorde hon sitt 74:e landslagsmål. Nio år efter det första, mot Island i ett VM-kval.

Nu var Lotta Schelin uppe i över 80 mål och det kunde ha slutat med tresiffrigt innan landslagskarriären var över.

Annons

Både tack vare målen och sina andra kvaliteter som spelare, är hon en av landets bästa damfotbollsspelare genom tiderna.

Lägg till att hon är en fascinerande personlighet med stark integritet och en person som tar ställning för människors lika värde och mot främlingsfientlighet.

Idrottskvinnor som Lotta gör avtryck både på idrottsarenorna och utanför.

Men en spelare med ett CV som hennes, där framgångarna varit många, har också höga krav på sig att ständigt prestera. Trycket på henne är stort. Har varit så i många år och inför VM 2015 i Kanada var det Lotta Schelin som skulle vara det dödliga vapnet i ett lag som ansågs kapabelt till att ta medalj.

Det slutade med noll mål för Lotta och respass för Sverige i midsommardagens åttondelsfinal mot Tyskland. 1-4. Klasskillnad. Detta efter ett VM där spelet varit svajigt och Lotta Schelin mest sprang och väntade på de lägen som inte kom och de chanser hon hoppades kunna skapa med mest fick se gå förlorade.

– Min insats är inte godkänd. Vårt anfallsspel fungerade i stort sett inte alls och jag tar givetvis ansvar för att jag inte kunde skapa bättre förutsättningar för det. Frånsett första matchen – mot Nigeria – där fysiken inte var på topp, kände jag mig i bra slag. Därför är jag mycket besviken över att jag inte fick ut det alls i vårt anfallsspel, säger hon med några veckors distans till VM.

Hon fortsätter:

– Det var frustrerande att varken laget eller vi som enskilda spelare fick ut det vi kan. Kanske berodde det på att det blev mycket fokus på försvarsarbetet, efter en lite stökig vår med många skador och alldeles för många baklängesmål. Jag tror att det gick ut över anfallsspelet.

* * *

Fem gånger har hon fått Diamantbollen som landets bästa kvinnliga fotbollsspelare. Hon blev skyttedrottning i Allsvenskan både 2006 och 2007, kom med i FIFA:s världslag 2007, VM:s All Star-lag 2011 och fick Guldskon för flest gjorda mål i EM-slutspelet 2013. Hon tog VM-brons med Sverige 2011 och har spelat två OS-, två VM- och tre EM-slutspel hittills under karriären.

Fem gånger har hon vunnit franska förstaligan med Olympique Lyonnais, som hon spelat för sedan hösten 2008. Två gånger har hon vunnit UEFA Women´s Champions League med laget. Och i Lyon har hon även rekorden både för antalet internationella cupmål och klubbmål överhuvudtaget.

Mål, mål, mål.

Hela tiden mål.

– Med alla mål som jag gjort är det ofrånkomligt att det blir mycket prat om de mål jag gör och de mål jag borde ha gjort. Jag har vant mig, skrattar hon.

Hon föddes i stockholmsförorten Trångsund men växte upp i Kållered utanför Göteborg, dit familjen flyttade när Lotta fyllt två år. Lotta började spela fotboll kort därefter. Vid sex års ålder börja spela i ett lag, Kållereds SK. Två år äldre systern Camilla var också med i laget. Sedan blev det spel i Hällesåkers IF:s juniorlag, seniordebut i ettan med Mölnlycke IF och ett år senare, 2001, allsvensk debut i Landvetters IF där hon stannade fram till dess att hon blev proffs i Frankrike.

Talangerna syntes tidigt. Blicken för spelet, förmågan att hitta luckor, känslan för att göra mål. Men Lotta var fysiskt ganska klen under de tidiga tonåren. Det gjorde att hon faktiskt väntade ett år extra med att spela med seniorerna, trots att hon hade chansen so 14-åring.

– Det var nog ett av de klokaste besluten jag tagit. Dessutom började jag i den vevan få problem med ryggen. Något som hängde med mig ett tag.

Ryggen skulle också hålla henne borta från spel från augusti 2002 till juni 2003.

Det kunde ha slutat där.

Utan landslagsspel, utan målrekord.

Men det blev, tack och lov, comeback i Allsvenskan och året därpå landslagsdebut under Algarve Cup.

Lotta Schelin avtackas inför VM-kvalmatchen i fotboll mellan Sverige och Ukraina den 30 augusti 2018 i Gšöteborg.
Foto: Mathias Bergeld/Bildbyrån.

Egentligen ville hon börja spela fotboll i ett lag redan när hon var fyra år.

– Syrran var med och jag tjatade om att få spela med henne. Men det var sexårsgräns. Skit också, vad sur jag blev, skrattar Lotta. Att vänta i två år, det var lång tid. Jag fortsatte förstås att spela med syrran där hemma och med kompisar och jag tyckte bara det blev roligare och roligare. När jag väl fick vara med i ett jag var ganska blyg. Kort och smal var jag också. Men jag kämpade på och fick hela tiden spela med många som var äldre än jag. Det var nyttigt. Jag fick lära mig att ta för mig.

Hon skrattar till.

– Redan när jag var liten flicka och nyss börjat spela fotboll sa jag till alla att jag skulle bli proffs. Syrran tyckte att jag var töntig. ”Det kan man ju inte bli!”. Men jag tyckte ju att om killar kunde bli proffs, varför skulle inte jag kunna? Då hade jag ingen susning om att Pia Sundhage hade blivit svensk damfotbolls första proffs i mitten av 80-talet. För mig var det här med att bli proffs inget jag associerade med pengar, det vara bara styrt av min dröm att få spela fotboll hela tiden.

Vid 15 års ålder började Lotta växa mycket.

Då startade också besvären med ryggen.

– När jag kommit upp i Allsvenskan och varit med där ett tag blev jag aktuell för landslaget. Det var oerhört tungt att ryggen stoppade mig då och att jag blev borta från spel nästan ett år.

Läkarna konstaterade att hon hade flera utbuktande diskar i ryggraden.

– Det fanns läkare som menade att jag borde lägga av, att ryggen aldrig skulle hålla på mig. Men jag ville inte höra på det utan var fast beslutsam om att ta mig tillbaka. Det fick ta tid men jag skulle spela igen. Det fanns inget annat. Jag styrketränade och byggde upp muskulaturen i ryggen så att den pallade för påfrestningarna.

– Det beslutet, att inte ge upp då, är ett av mina absolut viktigaste. Det, att inte börja med seniorspel tidigt och sedan att flytta till Lyon 2008. Jag har alltid gått på min känsla och det har lett mig rätt. Jag hade kunnat flytta till ett annat land också, en annan liga. USA var intressant ett tag. Men Frankrike kändes mest rätt och jag har inte ångrat det valet en sekund, säger Lotta.

Familjen har alltid haft stor betydelse för henne.

– Det har den väl för alla men jag har verkligen haft stort stöd från den. Mamma Nina och pappa Kjell har alltid funnits där för mig, sett till att jag kunnat göra det jag älskar och även gett mig ansvar som gjort att jag vuxit som människa. Sedan har jag haft syrran som både stor förebild och bollplank.

– Sedan var Marika Domanski-Lyfors viktig för min utveckling. Det var ju hon som gav mig chansen i landslaget.

Lotta minns första tiden i landslaget väl.

– Det var stort att gå från U21-till A-landslaget. Häftigt. Där fick jag spela med många som varit med i VM 2003 och som jag såg upp till. Själva debuten, mot Frankrike, är inte så mycket att orda om. Jag fick spela tio minuter och röra bollen så ofta. Vi förlorade också matchen så det var ingen glädje efteråt precis.

Men hon kommer ihåg att det var ganska lätt att komma in i gänget. Här hjälpte hennes personlighet till.

– Jag är ju inte så svår att ha att göra med. Jag är ganska social och så där, så jag blev accepterad av de andra ganska snabbt. Jag höll nog igen lite i början men sedan kunde ja ta för mig mer. Klart att det var lite speciellt att plötsligt sitta i samma omklädningsrum och spela tillsammans med idoler som Victoria Svensson och Hanna Ljungberg.

Idag är Lotta en person som många yngre spelare har som förebild.

– Jag är medveten om det och det känns inte betungande. Jag är bara mig själv. Förhoppningsvis kan andra som är i början av sina karriärer kanske lära sig lite av mig, men jag kan inte peka på exakt vad det skulle kunna vara (skratt).

– Drivkraften att hela tiden utvecklas har alltid varit stark. Marika Domanski-Lyfors lärde mig att hitta det man är bäst på och att hela tiden förbättra den spetskvaliteten, vid sidan om att jobba med helheten. Det är målmedvetenhet och detaljer som styr mycket. Liksom förstås den mentala styrkan.

Bakslag, som det i VM 2015, gör Lotta förbannad.

Hon är sin egen värsta kritiker.

Det har hon alltid varit, säger hon.

– Jag dömer mig själv ganska hårt. Jag kan bli riktigt arg. Men med åren har jag blivit bättre på att bearbeta och gå vidare. De tunga tankarna kan hänga kvar lite längre efter ett mästerskap, men under ett sådant och när ligan pågår är det bara att analysera och lägga undan och fokusera på nästa match.

– Låter du skit ligga kvar i hjärnan hämmas du av det.

– Innan VM missade jag en straff. Men jag kände mig ändå trygg och tänkte på vad jag presterat innan. Jag bestämde mig för att den där straffen bara var att glömma. Sen slog vi Finland med 5-0 och jag kände mig hur stark som helst.

Lotta har länge varit en av världens bästa damfotbollsspelare och fått ganska stor uppmärksamhet i medierna. Likaså har uppmärksamheten kring landslaget ökat.

– Jag önskar alltid att damfotbollen generellt ska få ännu mer plats i tidningarna och på radio och TV, men det går i alla fall åt rätt håll.

– När landslaget spelar känner jag att det finns ett stort medieintresse, vi har bra med publik och TV4 visar våra matcher och tittarsiffrorna är bra. I Frankrike var det annorlunda. Jämfört med Damallsvenskan fick franska ligan inte mycket uppmärksamhet. I Frankrike är damidrott mycket lägre prioriterad av medierna än herridrott. Det är väldigt konservativt. Jämställdheten är under all kritik och även fast vi är ett av världens bästa klubblag skriver knappt den ledande franska sporttidningen L´Equipe en rad om oss. Det är för bedrövligt helt enkelt.

Hon får frågan om hur hon tror att omgivningen ser på henne. En fråga som ofta gör människor ganska eftertänksamma och tysta en stund innan de svarar. Lotta är inget undantag.

– Jaa du… jag tycker nog att andra känner att jag är en enkel person. Inte svår alls att ha att göra med. Social. Men en hopplös tidsoptimist. Sedan kan ingen beskylla mig för att vara trångsynt. Jag är väldigt öppen för att lära känna andra människor och andra kulturer. Älskar att prata och diskutera, att träffa mina vänner och att umgås med dem.

– När det gäller min privata sida och min familj är jag mån om min integritet. Jag ger av mig själv så mycket jag kan och är generös, men jag släpper inte in alla ända in på livet hur som helst.

Vad tror du att du kommer att vara mest stolt över efter din karriär?

– Kanske att jag kunnat hålla en så pass hög lägstanivå under så många år. Sedan, förstås, alla medaljer och segrar med landslaget och Lyon. Men att ha spelat på hög nivå under många år, att ha presterat så pass bra under lång tid, det tror jag att jag kommer att känna mig mest stolt över.

Finns det en möjlighet att vi får se Lotta Schelin som svensk förbundskapten en dag?

– Jag kan tänka mig allt som gör att jag får syssla med något jag brinner för och vara med och tycka och påverka. Men att bli klubblagstränare… nej, det tror jag inte kommer att vara någonting för mig. Inte som det känns nu i alla fall.