Jag vet inte vad som gjorde mest ont. Smärtan eller chocken.

410
Annons

Det borde inte ha kommit som en chock. Hatet i deras ögon hade funnits där länge. I mina släktingars ögon, och deras kompisar.

Vi spelade i samma fotbollslag, tillhörde samma förening, kom från samma by, borde kämpa mot samma mål.

Men så var det inte.

Vi ville visserligen alla vinna, men lika stark var viljan hos dem att skada mig. Att förnedra mig, skrämma mig. Jag, som var lagets målvakt.

Jag vet att det kan verka absurt, och det v a r absurt.

Men just då, då när det här skedde, när jag inte hunnit gå ut högstadiet och lämna platsen där jag föddes, var absurd inte känslan som grep tag i mig.

Känslan som alltid fanns där som ett gnagande illamående i magen var rädsla.

Nu var det träning igen.

Annons

Mönstret var detsamma.

Mina släktingar och deras kompisar var lika ivriga att träffa mig på något ställe där det kunde göra ont, som att göra mål. Ju närmare avståndet var, ju mörkare och hotfullare kändes deras blickar, ju hårdare var skotten.

Så – och det här minns jag inte själv, jag har förträngt det, men min tränare berättade det för mig för några år sedan – hände det att en av mina släktingar, en ett år äldre kusin som jag lekt med hundratals timmar som yngre, sprang emot mig i en närkamp och när jag räddade bollen… sparkade han med full kraft foten rakt in i mig.

Tränaren som berättade det för mig – jag har som sagt effektivt raderat det ur mitt minne – sa att jag skrek och grät. Han avbröt träningen, ringde båda våras föräldrar och någon form av allvarligt samtal måste ha skett, men inte heller det minns jag.

Däremot minns jag viljan som växte sig ännu starkare, att lämna byn. Vilket jag också gjorde kort efter jag gått ur årskurs nio.

Jag lämnade byn, lämnade laget, lämnade de med hatet i ögonen bakom mig och började andas friare och blev successivt en mindre rädd människa.

Vad som skapade det där hatet, det kan jag bara spekulera i. Kanske stack det i ögonen att jag skrev i tidningen, kanske var det för att det gick rätt bra på fotbollsplanen för mig eller så var jag helt enkelt en sådan där udda figur som somliga älskar att skrämma för att det märktes så tydligt hur rädd jag blev.

Jag vet inte.

Jag vet bara att det där människorna, det de gjorde, det har suttit djupt i mig trots att jag alltså gjort mitt yttersta för att glömma allting.

I dag är jag fri ifrån obehaget de skapade och som fanns där så länge.

Jag hatar dem inte, jag föraktar dem inte, jag vill dem inte illa. Jag har inte förlåtit dem, jag har bara valt att tänka på dem som små människor med begränsad empati och stora inslag av inskränkthet.

Den där tiden i mitt liv, mycket av den tiden har jag packat undan och magasinerat i väl emballerade lådor och låst dörren om dem mycket noga.

När jag möter någon av de där numera medelålders männen som bar på hatet i sina ögon när de mötte mig på fotbollsplanen, trots att de var mina egna lagkamrater, känner jag ingenting.

De kunde lika gärna vara främlingar i Stockholms tunnelbana i rusningstid.

Jag antar att det är det yttersta tecknet på befrielse.