Hellre ball än knall

484
Annons

”Hey Baberiba”. Ett av min barndoms mest tydliga, musikaliska minnen är just den låten. Framförd av en trind, ständigt leende figur med ett dragspel på magen.

Det var ”Burken” och hans Rockfolket, som bland annat släppte skivan ”Hellre ball än knall” 1977.

Jag gissar att det var på Nygammalt på TV som jag såg och hörde ”Burken” och Rockfolket släppa loss i ”Hey Baberiba”.

Det var häftigt då, på 1970–talet. Och framför allt var det hejdlöst medryckande. Glädje till max. Omöjligt att inte ryckas med.

Den som såg ”Burken” och Rockfolket live vet.

”Jag minns hur gitarristen Sigge Ernst stod på huvudet och spelade!” skriver en Facebook–vän. Och en annan beskriver hur ”…. en bild som fastnade på näthinnan var ”Burken”, iförd svart peruk och glitterkostym, som härmade Elvis.”

Förutom ”Burken”, Sigge Ernst och några till var ”Rock–Ragge”, ”Rock–Boris” och ”Rock–Olga” tre av Rockfolkets medlemmar.

Det var ett jäkla ös och ett jäkla garvande och till folkparker och krogshower kom folk i långa rader.

Annons

Under några år var Rockfolket ett av landets starkaste publikmagneter. TV–framträdandena var många.

När jag skriver detta berättar min sambo hur hennes yngre syster en gång i början av 1970–talet fick en blombukett av Rockfolket.

Det var efter en spelning i Näsåker i västra Ångermanland en midsommar.

”Syrran var bara två–tre år och stöp i asfalten när hon skulle försöka styra sin barnvagn. Hon bröt en nagel, blodet färgade mammas vita kappa röd och när syrran grät som mest stannade Rockfolkets buss intill dem. Ut kom en kille ur bandet och gav syrran de blommor som de själva fått.”

En annan tid, ett annat liv.

Leif ”Burken” Björklund – som också var kommunalpolitiker för Socialdemokraterna – dog i Nacka den 7 april 2011, 68 år gammal. Fem dagar tidigare dog hans vän och bandkollega Ragnar ”Rock–Ragge” Nygren.

”Burken” hade diabetes, njursvikt, hjärtfel. Men han spelade och sjöng med lika stor glädje, trots det. Och han gjorde det ofta. Dragspelandet, sången och att möta fansen var en ständig drivkraft.

Fortfarande kan jag komma ihåg hans runda ansikte, breda leende och dragspelet på magen när han sjöng ”Hey Baberiba”, trots att det snart är femtio år sedan.