Cancersjuke fotbollsprofilen ”Peppe” Elfvendal: ”Jag har tagit farväl av familjen två gånger…”

5994
"Peppe" Elfvendahl. Foto: Olof Wigren.
Annons

Pehr–Olof ”Peppe” Elfvendal i Byåker utanför Härnösand har varit fotbollsmålvakt i IFK Härnösand och målvaktstränare på landslagsnivå.

Han vet vad det innebär att vinna och förlora. I idrottens värld.

Nu går han dock en kamp mot en cancersjukdom som han inte kan vinna. Och ändå kan ”Peppe” känner sig som en vinnare trots det.

Jag lärde känna ”Peppe” i början av 1980–talet.

Då var han fortfarande aktiv målvakt men hade utbildat sig till målvaktsinstruktör och hjälpte både Ångermanlands Fotbollförbund och klubbar med kurser.

– Det var få målvakter som hade riktigt målvaktsträning när jag spelade och jag kände att det var något jag ville försöka ändra på, säger ”Peppe” lugnt.

Hans egna erfarenheter som målvakt och hans civila yrke som lärare gav honom en bra grund.

Med åren kom han att bli en av landets mest respekterade målvaktsinstruktörer, anlitad av Svenska Fotbollförbundet och med uppdrag som tagit honom till många länder.

Annons

Kanske hade ”Peppe” utbildat målvakter ännu, om än inte i samma utsträckning, om det inte vore för sjukdomen som drabbade honom för över åtta år sedan.

Myelom.

En obotlig form av cancer i benmärgen.

Samma sjukdom som förre landslagsspelaren Klas Ingesson fick.

– Vi fick den dessutom nästan samtidigt, säger ”Peppe”.

Han berättar att det var på hösten 2009 som han började känna sig ovanligt trött.

Då kombinerade han jobbet som lärare med sina uppdrag för Svenska Fotbollförbundet och med att vara ansvarig för målvakterna i Umeå IK i Damallsvenskan.

– Jag tog det nog inte på allvar till en början. Jag tolkade inte tröttheten som annat än något tillfälligt. Men min ena son Pehr, som är läkare, fick mig att åka och ta prover på vårdcentralen i Härnösand.

Kort senare kom svaren som fick det att svartna, tillvaron att vändas upp och ned och tankarna att kastas runt som tvätt i en torktumlare på högsta varvtal.

– Det var chockerande. För mig och för hela mina familj.

– Att få veta att man fått cancer är i sig något som är svårt att ta in, men att också få veta att cancern inte går att bota… Jag blev för ett långt tag ganska utslagen mentalt. Deprimerad.

– Då hade jag svårt att se hur det någonsin skulle kunna bli uthärdligt. Men nu vet jag ju att det går att ha ett hyfsat bra liv, även under sådana här speciella premisser, säger ”Peppe”.

Otaliga läkarbesök, mängder av provtagningar, några riktigt kritiska perioder och två stamcellsbyten senare är Pehr–Olof ”Peppe” Elfvendal fortfarande med i matchen.

– Cellgifterna och medicinerna ger biverkningar som inte är så trevliga men jag väljer att så ofta jag kan fokusera på det som är bra och inte det som är dåligt.

Han fortsatte, mot alla odds, att jobba halvtid som lärare fram till 2015.

Sedan gick det inte längre.

– Men jag hänger med så mycket jag kan i det sociala umgänget, är med mina barn och barnbarn så ofta jag kan och jag följer vänner och bekanta via sociala medier. Ser en hel del på fotboll på TV och läser tidningar. Försöker engagera mig i det jag har ork till.

– Jag har ett annat liv idag än innan sjukdomen men jag har ett ganska bra liv, säger han och ansiktsuttrycket visar med all önskvärd tydlighet att det är någonting han verkligen menar.

”Peppe” är född och uppvuxen i Ånge i västra Medelpad, där han och hustrun AnnKristine idag har ett fritidshus.

– Ett paradis. Jag älskar att vara där. När jag blev sjuk diskuterade vi om vi skulle sälja stugan, men i stället har vi anpassat den så att jag ska kunna vara där mer. Vi har byggt en ramp från stugan ned till sjön som den ligger vid, så att jag kan ta mig dit med rullator också.

– Att sitta där och uppleva naturen, säger ”Peppe”, det är livskvalitet för mig.

Han började sin fotbollskarriär i Ånge SK på 1960–talet – debuterade i deras division V–lag som 13–åring – men flyttade till Härnösand för att gå på Lärarhögskolan 1971.

Samtidigt skrev han på för IFK Härnösand, vars A–lag redan hade en mycket bra målvakt: Lennart Norberg. Sedermera landslagsman i ishockey och svensk mästare med Björklöven 1987.

– Lennart valde till sist hockeyn före fotbollen och det gav mig chansen att bli ordinarie målvakt i IFK Härnösand, säger ”Peppe”.

En chans som han tog.

”Peppe”, som spelade både i pojklandskapslaget och juniorlandskapslaget för Medelpad, tränade målmedvetet och utvecklade sig ständigt.

Efter tre år låg fältet öppet för honom och han var redo att bli den givna sista utposten.

Det kom att bli åtskilliga säsonger i IFK Härnösand för den långe, spelintelligente och ambitiöse målvakten från Ånge.

Åren 1974 till –84 var han självskriven mellan stolparna.

Det finns många minnen från den tiden och vänskapsband knöts som kommer att vara livet ut.

– Jag har hållit kontakt med flera av mina gamla lagkamrater i IFK sedan jag slutade spela. Många av oss bor ju i samma stad och springer på varandra då och då.

– Sedan jag blev sjuk har flera av mina idrottsvänner kommit mig ännu närmare. Vi är ett gäng gamla IFK:are som träffas en gång i veckan och äter lunch. Det är fantastiskt värdefulla stunder för mig, säger ”Peppe” och ler ett varmt leende.

Han har annars också fått erfara att vänskap kan påverkas på annat sätt när en svår sjukdom är ett faktum.

– Jag har upplevt att en del av dem som jag hade tät kontakt med förut, dragit sig undan. Jag har funderat på det där och jag tror att det är för att somliga tycker att det är för jobbigt att träffa och prata med någon som vet att sjukdomen kommer att ta honom.

– Det finns ingen bitterhet i mig över att folk reagerar på det sättet. Jag har så många omkring mig ändå, som visar medkänsla och gör dagarna ljusa.

Foto: Västernorrlands Allehanda.

”Peppe” Elfvendal hade som målvakt förmågan att inge förtroende hos sina medspelare.

Han agerade utan yviga gester, han gjorde det svåra enkelt, han läste spelet föredömligt, han rörde sig långt ut i straffområdet som en extra back och via sin studier till pedagog och det han upplevt som målvakt var han tidig med att förstå värdet av och lära ut mental träning.

– Mycket av det du gör på planen styrs av din mentala förmåga. Idag är det självklarheter inom idrotten men när jag var ung målvakt var det nästan ingen som pratade om det, säger han.

När Kramfors–Alliansen kvalade till dåvarande division I i mitten av 1970–talet, lånades ”Peppe” in som reserv från IFK Härnösand.

– Jag behövde aldrig spela men det var kul bara att får vara med om det. Det var stort på den tiden.

IFK Härnösand var också nära avancemang till division II dessförinnan. Det slutade dock med 1–2 i seriefinalen borta mot Lycksele IF 1976 och sedan var aldrig IFK Härnösand riktigt i närheten av den nivån igen, även om man hade ett ganska bra lag även i  början av 1980–talet.

Spelare som ”Peppe”, Hasse Pettersson, Kjell ”Tjecka” Åström, Lennart Svedin, Sam Haglund, Roland Olsson, ”Leffe” Wigren och Lasse Kankainen hör till dem som gamla IFK:are inte glömmer i första taget.

– Då var det bra drag i fotbollen i Härnösand. Mycket folk på matcherna och mycket snack på stan om både oss och Älgarna, säger ”Peppe”.

Klipp ur Västernorrlands Allehanda.

Han gick i somras igenom flera kartonger och papperskassar med sparade tidningsurklipp och bilder från sin målvaktstid.

Några av dem ser du i anslutning till det här reportaget.

– När jag ögnar igenom klippen och ser på bilderna rullas bilderna upp inom mig. Det var fantastiskt roliga år, säger han.

Detsamma gäller tiden som målvaktsinstruktör.

”Peppe” jobbade för bland annat Svenska Fotbollförbundet, Ångermanlands Fotbollförbund, GIF Sundsvall, Kramfors–Alliansen och Umeå IK.

Idag för hans och AnnKristines ena son Maths arvet vidare. Maths är både målvaktstränare för svenska A–landslaget – i somras kunde man under TV–sändningarna se honom sitta på avbytarbänken intill förbundskapten Janne Andersson under VM–slutspelet i Ryssland – och allsvenska IFK Norrköping.

– Jag är väldigt stolt över Maths och glad att han kommit så långt. Det värmer mitt hjärta, för jag vet hur mycket tid han lagt ned och hur hängiven han är, säger ”Peppe”.

Familjen har alltid varit viktig för honom och efter sjukdomsbeskedet gäller det i ännu högre utsträckning.

– När jag just hade fått beskedet från läkarna, var det första jag tänkte: ”Jag kommer aldrig att få se barnbarnen växa upp”…

Hans ögon blir glansiga och rösten svagare.

Så ler han igen.

– Men jag hade fel. Jag har fått uppleva fem barnbarn och det är en underbar känsla. Dessutom har jag tänkt vara med ett tag till.

Vi sitter på altanen till hans och AnnKristines hus i Byåker. Det hus de tänkte sälja för många år sedan och flytta in till en lägenhet i centrala Härnösand.

– Vi har inte övergett de planerna utan tittar faktiskt efter lämpliga objekt. Vi får se hur det blir.

Han tystnar och tittar inåt vardagsrummet.

– Vet du att jag suttit där inne och tagit farväl av familjen två gånger?

Att ha gjort det, varit uträknad men rest sig på nio och fortsatt kampen. Det ger andra perspektiv på livet än när allt bara rullar på, när vardagen går sin gilla gång.

– Jag har mörka stunder och jag har väldigt bra stöd och hjälp av en psykolog som jag kontaktade direkt när jag fick sjukdomsbeskedet och som jag gått hos sedan dess. Jag tycker inte att livet är rättvist och jag sörjer att jag inte kommer att få vara med så länge som jag hoppats. Men… jag försöker att ta tillvara på de goda stunderna, och de är många, säger ”Ppepe” och fortsätter:

– När läkarna informerade mig om min sjukdom sa de att framtiden var oviss. ”Dagar blir till veckor, veckor blir till månader och månader blir till år. Ingen vet vad som händer”. Men när jag själv läste om min sjukdom stod det att prognosen för överlevnad var 50 procent efter tre, fyra år.

– Jag var 57 år då jag fick domen. Nu har jag fyllt 65 och jag är här än. Jag börjar nog till och med bli lite intressant för läkarvetenskapen.

– Jag får behandlingar och jag tar mycket smärtstillande medel. Men vid de senaste provtagningarna har mina värden varit positiva. Det har inte skett någon stor försämring, det mesta är oförändrat. Jag vet att cancern inte går att bota men jag är tacksam för den vård jag får och försöker att ta vara på den extra tid jag fått så att tillvaron präglas mer av ljus och värme än av sorg och tungsinne.

Jag kommer att tänka på Mitch Alboms bok ”Tisdagarna med Morrie”.  Om den stressade sportjournalisten och karriäristen som återser sin lärare och mentor från high school, Morrie Schwartz.

Nu har den gamle mannen drabbats av en obotlig muskelsjukdom, men han har fortfarande kvar sin ljusa syn på livet och vill dela med sig av sina erfarenheter och sin visdom in till slutet.

Mötena mellan Mitch och Morrie blir till lektioner om livet och vad som är viktigt i livet.

När jag träffar ”Peppe”, och när vi hörs på telefon, blir han min Morrie.

Och vad han ger mig och andra – genom att vara den han är och på det sätt han handskas med sin svåra situation – är klokskap bortom det böcker kan skänka.

På det viset förblir ”Peppe” Elfvendal en lärare och instruktör.

Det kan ingen sjukdom i världen ändra på.

Inte ens om den är obotlig.

FOTNOT: Under sin spelarkarriär hette ”Peppe” Johansson i efternamn.

”Peppe” och AnnKristine efter en match på 1970-talet. Foto: Västernorrlands Allehanda.

Fakta om Myelom

Myelom är en cancersjukdom som uppstår i benmärgen. Det är en kronisk sjukdom, vars förlopp skiljer sig mycket mellan olika individer. Även om sjukdomen inte går att bota har överlevnaden förbättrats för varje år de senaste tio åren, tack vare alla nya läkemedel som har kommit. Varje år diagnostiseras drygt 660 nya fall av myelom i Sverige. Sjukdomen är ovanlig före 40 års ålder och de flesta patienter är över 60 år när de får sin diagnos. Myelom är en kronisk sjukdom, vars förlopp skiljer sig mycket mellan olika personer. Även om sjukdomen inte går att bota blir de flesta bättre och får en god livskvalitet om behandling sätts in.

Källa: Cancerfonden.

Foto: Västernorrlands Allehanda.

Två gamla lagkamrater om ”Peppe”:

”Jag spelade med ”Peppe” i IFK Härnösand i tio års tid. Han växte till en stor målvakt sedan han tagit över efter Lennart Norberg. Han stod för trygghet och han var en mycket fin lagkramrat.

Vi träffades bara sporadiskt under ett antal år, som det kan bli när man slutar spela tillsammans. Men de senaste åren har vi träffats regelbundet. Vi är några gamla IFK:are som äter lunch nästan varje vecka och det är alltid lika trevligt. Lycka kan verkligen vara att surra gamla minnen, livet och att äta raggmunk, fläsk och lingonsylt tillsammans.

”Peppe” är klarsynt. Han tar vara på de goda stunderna och hanterar sin sjukdomssituation på ett beundransvärt sätt. Hans sätt att förhålla sig positiv till tillvaron, att inte vara bitter, och att behåll humorn… det är för mig enastående.”

(Hasse Pettersson, Härnösand)

”Jag har haft en hel del att göra med ”Peppe” genom åren. Först var vi motståndare på planen, då jag spelade i Kramfors–Alliansen och han i IFK Härnösand. Sedan var vi lagkamrater i IFK Härnösand under ett par säsonger på 80–talet. När jag därefter blev tränare för Alliansen anlitade vi ”Peppe” som målvaktstränare. Han körde två pass i veckan med våra målvakter Glenn Juhlin och Eje Nordlöf och han var fantastiskt duktig och ambitiös. Jag förstår varför han sedan blev anlitad av Svenska Fotbollförbundet.

Jag och ”Peppe” har haft mycket roligt ihop. Vi var på turnéer och läger med Alliansen, bland annat i Ryssland, men jag minns också hur bra han var som målvakt i IFK när jag spelade för dem. ”Peppe” var stabil, säker, spelade långt ut i straffområdet och var alltid lugn. Han behövde sällan göra spektakulära räddningar eftersom han ofta var sätt placerad.

Privat har jag, ”Peppe” och våra fruar umgåtts en hel del.

Jag har inget annat än gott att säga om ”Peppe”, som målvakt, målvaktstränare och inte minst som kompis.”

(Mikael Berggren, Kramfors)

”Peppe”. Foto: Olof Wigren.

Kalla fotbollsfakta om ”Peppe”

Länder han besökt i samband med landskamper, träningsläger, utbildningar:

Ryssland, Frankrike, Ukraina, Spanien, Norge, Tyskland, Finland, Polen, Italien, England, Skottland, Rumänien, Vitryssland, Grekland, Bulgarien, Island, Ungern, Portugal, Österrike, Tjeckien, Slovakien, Kroatien, Danmark, Nederländerna , Schweiz, Moldavien, Belgien, Makedonien, Turkiet, Azerbajdzjan, Luxemburg, Malta och San Marino.

Uppdrag som målvaktsinstruktör:

Svenska Fotbollförbundet (arrangör och ansvarig för steg 3–utbildningar. kursinstruktör på olika tränarutbildningar, målvaktstränare för U18-landslaget och

U21–landslaget under åtta säsonger (bland annat under EM-slutspelen i Rumänien och Tyskland), Elitlägret i Halmstad elva gånger, ansvarig för en grupp för målvaktsutveckling och kursutveckling och riksinstruktör med ansvar för Norrland.

Ångermanlands FF (Junselelägret, Norrlandslägret, utvecklat målvaktskurser som användes i många år, kursinstruktör och ledamot av Utbildningskommittén).

Ånge SK (moderklubben) i div V), IFK Härnösand, Älandsbro AIK, Bondsjöhöjdens IK, Kramfors-Alliansen, Nordingrå SK, Salsåker–Ullångers IF, Moliden, KB 65, GIF Sundsvall tipselit (två säsonger), GIF Sundsvall A-lag (nio säsonger i Allsvenskan och Superettan) och Umeå IK (Damallsvenskan).

Klipp ur Västernorrlands Allehanda.

”Peppes” drömlag i IFK Härnösand:

(Jag sätter honom som målvakt men själv skulle han välja Lennart Norberg)

Backar: Kjell Åström, Thomas Jonson, Lennart Svedin, Hasse Pettersson.

Mittfält: Ove Lundgren, Leif Norberg, Rolf Höglin.

Forwards: Lasse Norlin, Roland Olsson, Lennart Wiklund.

Avbytare: Jonny Westin, Rolf Hägglund, Ove Hemström, Anders Selander, Nisse Strömqvist.