Att göra bra blandband. Det var både tidskrävande och en konstform.

974
Annons

Med Spotify och iTunes gör du spellistor, ändrar ordningsföljd och lägger till låtar hur du vill. Snabbt och enkelt.

Det var annat på kassettbandens tid…

På framför allt 1970- och 1980-talen men ända in på 1990-talet var det blandband som gällde.

De var 60 eller 90 minuter långa, jag tror till och med att det fanns tvåtimmarskassetter.

Hur som helst.

Att göra blandband, att spela in från skiva till kassett, var en konstart.

Att göra b r a blandband alltså.

Det fanns inget så störande som ett blandband med dålig ljudkvalitet, avklippta låtar – de som tog slut mitt i, för att bandet gjorde det – och för att inte tala om blandband där personen som satt ihop det inte haft det minsta känsla för val av låtar, i vilken ordning de gjorde sig bäst och snygga övergångar.

Annons

Bild

Jag hade flera lådor med blandband från mina tonår och tiden mellan 20 och 30 liggande hemma, men de flesta har jag nu kastat.

Några av dem jag är mest nöjd med har jag förvisso sparat. Men de torde förpassas till soporna vid nästa stora rensning.

Allt har sin tid.

Ett bra blandband kunde förgylla en bilresa eller en fest något alldeles exceptionellt. Ett dåligt blandband kunde lägga sordin på stämningen.

Man lät inte vilken klantskalle som helst placera ett blandband i bilstereon eller stereon. Det var ett som var säkert.

Jag hörde, om jag får säga det själv, till dem som kunde detta med att göra bra blandband. Så hade jag också lagt ned hundratals timmar på att lära mig konsten och på att lära mig av mina misstag.

Varje storhelg, varje ny årstid, varje resa och varje fest krävde ett nytt blandband.

Så var det bara.

Några låtar var flitigt förekommande. Jag vill minnas att det var en hel del av Stones, John Hiatt och Bonnie Raitt.

Ett av mina tidigaste och direkt obegripliga påfund var att spela in ett blandband där den ena sidan hade nio, tio pop- och rocklåtar och det andra enbart en och samma låt, om och om igen: ”You Can´t Hurry Love” med Phil Collins.

Det blandbandet är inte något som jag räknar som ett av mina bästa…

Bild

Den stora skräcken när det rörde sig om ett riktigt bra blandband var att bilstereon skulle ”käka upp det”.

Det vill säga, att tejpen skulle fastna i maskineriet, trassla in sig och bandet förvandlas till något olyssningsbart.

När det hände kunde det kännas som en tragedi.

Ibland kunde man rädda kassetten med hjälp av försiktigt pillrande och genom att rulla upp tejpen igen.

Sedan spelades aldrig det blandbandet i bilen mer, bara i någorlunda ”säkra” stereoanläggningar.

Jag ska absolut inte säga att det var bättre förr.

Jag saknar inte blandbanden.

Men jag kan på något märkvärdigt besynnerligt sätt sakna hantverket kring att göra dem. Det var tålamodsprövande men mycket, mycket intressant.

Det var en konstform, det var det.

Jag saknar faktiskt det gamla blandbandsmakeriet lika mycket som jag uppskattar knastret från en vinylskiva.

Och jag är helt säker på att det har med åldern att göra.