Kramfors-Alliansens upp- och nedgångar under 47 år

4275
Kramfors IF Norrlandsmästare för juniorer 1970. Bakre raden från vänster: Elof Westin, Göte "Hilla" Nyholm , Jan-Anders Wallin , Janne Lundholm, Anders "Grönis" Grönhagen, Kjell Viklund, Thomas Lindahl, Kjell Abrahamsson. Främre raden från vänster: Lars-Gunnar Eriksson, Janne Näslund, Bosse Eriksson, Sune "Sållet" Bergman, Lasse Norberg, Christer "Fälla" Fällström, Hans-Åke Eriksson. Foto: Privat
Annons

 

Fem decennier. 47 år.

Så länge har Kramfors–Alliansen haft herrlag i fotboll. Som bäst i division II, under en säsong på 70–talet. Till våren är det dags igen.

Det här är en återblick i den blåvita historien.

Legendariske Gert Nilsson, ex–allsvensk i Helsingborgs IF och lagkamrat med bland andra Kalle Svensson, var K–A:s förste tränare.

Gert hade värvats till Kramfors IF redan flera år tidigare som spelare och blivit både tränare och fritidschef på Kramfors kommun. En karismatisk man med genuint positivt attityd som 1967 hade dragit igång Ligafotbollen för pojkar och flickor och nu, 1971, tränade första upplagan av Kramfors–Alliansen i trean.

Kramfors hade ett enormt bra juniorlag i början av 70–talet, som vann både junior–DM och Norrlandsupen. Ur det laget togs Anders Grönhagen och Lars–Gunnar Eriksson ut till juniorlandslaget och för Grönhagen skulle det sedermera bli även flera A–landskamper och flera säsonger i bl a Djurgården.

Anders Grönhagen och Janne Lundholm var ett fenomenalt produktivt forwardspar och andra profiler bland påläggskalvarna – som ju fotbollsbegåvningar gärna kallades på den här tiden – var Sune ”Sållet” Bergman, Lasse Norberg och Christer ”Fälla” Fällström. ”Fälla” blev senare mångårig elit– och FIFA–domare.

Gert Nilson efterträddes som tränare 1973 av skicklige Finn–Willy Sörensen som även spelade och första säsongen så när fört upp K–A i tvåan. Ett mål skilde mellan ettan IFK Östersund och tabelltvåan K–A.

1977 togs i alla fall steget upp och då med Anders Nordlander som tränare.

Annons

Division II hade då samma status som nuvarande Superettan och var med andra ord landets näst högsta serie.

Sejouren där kom dock att bli ettårig, främst för att laget hade sanslös otur med målvakter och använde inte mindre än sex stycken under säsongen.

– Ja, det vette tusan om det inte var sju, säger ”Micke” Berggren som var med i truppen i tvåan.

– Vi värvade målvakter som gick sönder, fick hitta nödlösningar och använde oss av bland andra Bernt Gideonsson som spelat i Friska Viljor men inte varit aktiv på flera år. Den här målvaktskarusellen sänkte oss.

– Vi gjorde en del riktigt bra matcher, särskilt på hemmaplan, men det räckte inte. Vi blev trettonde lag, näst sist, och åkte ur.

När 80–talet kom blåste det motvind.

K–A hade drabbats av spelaflykt sedan laget åkt ur tvåan och degraderats två steg ned till division IV.

1982 var bekymmersamt.

I det läget hittade klubbledningen med Georg Öhlund i spetsen en ung göteborgare som tränare.

Hans namn: Ronny ”Geson” Gunnarsson.

”Geson” hade varit förbundskapten för Färöarna och medverkat i Tipsextra innan han kom till Kramfors som en färgstark personlighet med en del udda idéer.

Under en försäsong när K–A tränade på Flottarvallens grusplan på Sandslån syntes ”Geson” leda träningen iförd kritstrecksrandig Sir–kostym.

Han var också marknadsförare av märket Quick och tog alla chanser som fanns att stjäla rubriker i tidningarna. Han lyfte också kvaliteten på laget, lotsade K–A till framgångar i Svenska Cupen 1985 – men redan 1984 steg fotbollstemperaturen till den högsta på länge då K–A vann ångermanlandsfyran och fick kvala till trean mot Visby. Det blev ett drama som avgjordes på straffsparkar på Gotland.

Lokaltidningen Nya Norrlands reporter Tomas Frånlund var med och både han och lokalradion rapporterade hem om hur K–A vann efter en hjälteinsats av målvaktsreserven Glenn Juhlin, som grät lyckotårar efteråt.

Det var han för övrigt inte ensam om.

Det avgörande straffmålet för K–A gjorde av Ulf Andrén.

Några av de viktigaste spelarna under den här perioden var mittbackslåset Danne Selander och Peter Olsson, ytterbacken Janne Hellström och högklassige målvakten Johnny Murray som sedan kom att göra 41 allsvenska matcher för AIK och Elfsborg.

– Jag hämtade Johnny från Floda och han var distriktets klart bäste målvakt, säger ”Geson”.

K–A blev kvar i trean resten av 80–talet, ”Geson” ersattes 1986 av comebackande Anders Nordlander och 1989 övertogs tränarrollen av förre spelaren ”Micke” Berggren.

– När jag lämnade K–A efter säsongen 1985 och flyttade till Bodø i Norge, försökte jag värva Danne Selander, avslöjar ”Geson” drygt 30 år senare.

Han minns en förening med grundmurad fotbollskultur och god organisation.

– Det fanns också ett stort intresse för laget och Georg Öhlund var en stark ledare. Men det fanns många som gav mycket för K–A. Lojala personer. Som lagledaren Sture Vallin.

90–talet hade sina ljusglimtar med DM–segern 1995 som den största, men 1992 åkte laget ut trean och trots att laget under det här årtiondet såg två av K–A:s mest betydelsefulla spelare genom tiderna gör debut – meste målskytten Patrik ”Putte” Näslund och mittbacken Fredrik Thelin – pekade kurvan nedåt.

Det kom den att fortsätta att göra även in på 2000–talet.

Nu haltade inte bara det sportsliga utan även ekonomin.

I takt med att laget spelade allt knackigare och var på väg ned i sexan – vilket hade varit en i sammanhanget förnedrande nivå för Ådalens ”storklubb” – räckte inte pengarna till.

Det såg riktigt illa ut.

”Micke” Berggren och några få personer till bestämde sig då för att kliva in och på kort sikt rädda situationen och på längre sikt bygga upp ett ”nytt” och stabilt K-A Fotboll.

Till ordförande utsågs Tomas Litström.

– Jag fick frågan om jag ville vara med och jobba för en vändning. Jag är glad att vi lyckades, säger Tomas Litström, som till vardags är stf Sverigechef för Folksams försäljningsorganisation där bland annat kontoret i Kramfors ingår med sina drygt 400 anställda.

Tomas Litström var aldrig någon framstående fotbollsspelare själv.

– När jag blev fotbollsordförande hade jag inte ens barn som spelade i föreningen. Det var mest viljan för att göra en insats för Alliansen, som betyder så mycket för så många, som drev mig att säga ja till att ta på mig uppdraget, förklarar han.

Många ideella arbetstimmar har passerat sedan dess.

Otaliga möten.

Viktiga beslut.

Vissa motgångar men mest glädjande framsteg.

2017 tog herrlaget taget steget upp i division II och damlaget blev klart för division I.

Men framför allt är Alliansens stabilitet tillbaka.

Både organisatoriskt och ekonomiskt.

Den sportsliga delen följer med i den positiva trenden.

– Jag mår bra när jag ser hur våra hundratals ungdomar, alla ledare och föräldrar till de aktiva, är glada över det som sker i föreningen. Det ger energi, säger Tomas Litström.

Ja, K–A har lämnat de svarta åren bakom sig.

Redan hösten 2016 var laget nära division II men förlorade då i kvalet mot Anundsjö.

I höstas säkrades avancemanget via serieseger och forwarden Petter Thelin gjorde över 30 mål i serien.

Petter har under sina säsonger i K–A gjort minst 25 mål varje år och är en av den här nivåns mest produktiva spelare i landet.

Han kommer att bli minst lika viktig när K–A inleder säsongen i tvåan till våren.

K–A har under många år haft som mål att tillhöra nationella serier på både herr– och damsidan – vilket man uppnått – och att göra det med spelare fostrade i den egna eller andra ådalsföreningar, i så stor utsträckning som möjligt.

En av dem är Pontus Larsson.

Mittfältare och även sportchef för damlaget.

– Det är klart att det tar mycket tid att både träna och spela och dessutom engagera sig hårt i damlaget, men jag älskar Kramfors–Alliansen, säger Pontus. Den här föreningen är jag uppvuxen i och min pappa, Per, har varit tränare på herrsidan i olika omgångar.

– Om jag kunde, skulle jag jobba heltid för Kramfors–Alliansen. Det vore som att förverkliga en dröm, förklarar Pontus Larsson.

En blåvit dröm.