Vi var fem personer i den blå bubblan. Och de båda männen i framsätet rökte pipa…

1236
En blå bubbla som denna färdades vi i i Norrland på 1970-talets mitt.
Annons

De var några av mina bästa somrar. 

Barndomssomrarna då vi packade in campingbord, väskor, mat och allt möjligt annat i det minimala utrymmet under huven på familjens blå folkvagnsbubbla och fyra vuxna och ett litet barn åkte på bilsemester i Sverige.

Vi drog alltså ut fem personer med packning i en liten VW 1200.

Det är än i dag svårt att fatta hur det gick till.

Det var jag, som var mellan fem och sju år gammal, mina föräldrar och min älskade låtsas-farmor och låtsas-farfar, tant Ingrid och farbror Gösta.

Inne i bilen var det trångt och hiskeligt varmt för jämnan men inte bekymrade det ett litet barn som skulle ut på äventyr. Det verkade inte bekymra någon annan heller för den delen.

Jag satt för det mesta i utrymmet bakom baksätet, i ”skuffen” som vi sade. Så liten var jag. Ibland stod jag också mellan framsätena med armarna om ryggstöden och höll i mig. Ju ojämnare och kurvigare vägen var, desto roligare tyckte jag att det var. Bilbälte i baksätet och bilbarnstol betraktades närmast som science fiction i början av 1970-talet.

Pappa och farbror Gösta rökte pipa mest hela tiden, stoppad med Tiger Brand-tobak. De hade de små sidofönstren öppna framtill men det mesta av röken hamnade ändå inne i kupén.

Icke heller det bekymrade någon för det här var långt innan begreppet passiv rökning blivit etablerat och ingen kunde röka pipa lika njutningsfullt som pappa och farbror Gösta.

Annons

De här förtrollade somrarna i den blå bubblan åkte vi bland annat till Stekenjokk, Mo i Rana och Tärnaby.

Vi stannade till på parkeringsfickor längs vägen, satte upp campingbordet, ställde ut stolar och lagade mat på stormkök eller fikade, vi hyrde sovplatser där det passade och det enkla livet var det liv som regerade.

Det finns ögonblicksbilder och upplevelser från de här resorna som etsat sig fast i mitt inre. Som ljusa, vackra tavlor.

Jag minns förresten fortfarande registreringsnumret som bubblan hade:

ATS 454.

Min pappa sålde den 1977 och köpte en röd, ny Peugeot 104. Den gillade han aldrig och definitivt inte sedan fläktremmen gått av i jämnhöjd med Säffle en varm sommardag något år senare och det visade sig att byta fläktrem på en Peugeot 104 var ett projekt lika krångligt som att laga en ljuddämpare med bara en tejprulle tillhands. Särskilt opassande på semesterresa med familjen.

Jag tror min pappa saknar den där blå bubblan än.

Jag minns den mycket väl och jag minns även de där somrarna när det var trångt och varmt och luktade tobaksrök i kupén och vägarna var smalare och gropigare och allt gick mycket långsammare och det mesta var mycket gemytligt och bekymmerslöst.