Underbart är kort – berättelsen om Tomas Brolins väg mot världstoppen och det tidiga avskedet från fotbollen

1100
VM-slutspelet 1994, bronsmatchen Sverige-Bulgarien: Tomas Brolin jublar medan Henrik Larsson skyndar till fšör att gratulera. Foto: BildbyråŒn.
Annons

Sommaren 1994.

Sverige upplever de varmaste månaderna i mannaminne men det är någorlunda uthärdligt på nätterna, då halva svenska folket följer VM-slutspelet via TV-utsändningarna.

Det är sommaren när Tommy Svenssons lagbygge når sitt klimax. VM-bronset i USA försätter en hel nation i ett tillstånd av himmelskt lyckorus.

Det är också sommaren när Tomas Brolin avancerar från nivån högt rankad i Serie A till allra yppersta världsklass.

Tomas hamnar i VM-slutspelets världslag och i en ingående analys i tidningen Svensk Fotboll skriver World Soccer:s redaktör Keir Radnedge:

”Tommy Svensson hittade den idealiska rollen för Tomas Brolin. Nu fick han fram sin magi, genom att operera utifrån en startposition på mittfältets högerkant. Han gjorde det med sådan kraft och finess i VM-slutspelet att han ingick i varje världslag som nominerades.”

Den ansedde fotbollsanalytikern Imi Markos är helt övertygad:

”Tomas Brolin som både kan frispela och göra mål blir 90-talets suveräna kung på mittfältet!”

Annons

Det var som forward han slog igenom och han hade även agerat offensiv mittfältare. Därför var Tomas en aning skeptisk till Tommy Svenssons idé att efter VM-slutspelets andra match placera honom ute på högerkanten.

Tomas trodde att han skulle bli för lite delaktig i spelet, att han inte skulle ha bollkontakt tillräckligt ofta.

Men Tomas tilltalades av löftet om att slippa tänka defensivt, accepterade att prova och han gjorde sig själv enastående i denna för honom specialkonstruerade, fria roll.

Senare har Tomas berättat för mig att han kände sig trygg av att ha Roland Nilsson bakom sig, som ”städade upp efter mig” som han uttryckte det.

Måljubel i landslagsdebuten mot Wales. Foto: Bildbyrån.

Tomas hade förvisso succédebuterat i landslaget mot Wales på våren 1990, blivit uttagen till VM-slutspelet i Italien och gjort mål på Brasilien, haft fyra underbara år i Parma och redan skaffat sig en ställning i Blågult som anfallskreatör, notorisk målgörare och skicklig framspelare.

Men här, i USA, var han magnifikare än någonsin.

Han hade en sagolik känsla för att röra sig rätt på plan.

I USA framstod han också som en ledargestalt.

Den positive pådrivaren tog på sig ett allt större ansvar.

Det visade sig mest inför bronsmatchen mot Bulgarien, då Tomas framkallade en jävlar anamma-attityd i truppen när flera spelare var nedstämda efter semifinalnederlaget mot Brasilien.

Tomas förklarade när han kom hem till Sverige, att han bestämt sig för att han bara s k u l l e resa hem med en bronsmedalj från USA. Allt annat hade känts som ett misslyckande efter allt som hänt.

Vinnarmentaliteten smittade av sig.

Tommy Svensson minns:

”Han var uppfylld av att vi skulle lyckas och drog dom andra med sig. Han hade en förmåga att göra andra bra och det är väl egentligen den bästa egenskap man kan ha”.

Tommy fortsätter:

”Tomas hade ett fantastiskt spelsinne som gjorde att han kunde utnyttja sin fina teknik och sin kreativitet till snabba och överraskande lösningar och på så sätt överrumpla motståndarna.”

Annars inledde Tomas VM-slutspelet trevande, som hela det svenska laget.

Värmen och den höga luftfuktigheten ledde till frustration.

Jag kommer ihåg att Tomas förklarade det som att ”… hjärnan och benen ville, men ”pumpen” sa ifrån. Man fick slita kopiöst för det allra minsta.”

Tomas spelade släpande forward mot Kamerun i öppningsmatchen men fick inte mycket ut av sitt spel.

Aftonbladet toppade en sida med rubriken ”Ut med Brolin!”

Det var i mötet med Ryssland, när han omplacerats till högermittfältare, som det började lysa om honom.

Och s o m det lyste sen.

Han kvitterade till 1-1 mot Ryssland på en för honom typiskt iskall straff; en retfullt lös bredsida som fick bollen att rulla in ett hörn, målvakten lurades medelst en kroppsfint att välja det andra. Brolin var som straffskytt betraktad en av de allra elegantaste.

Mot Brasilien sågs han åter som släpande forward, den här gången mycket bra, men när Saudiarabien utgjorde motståndare i åttondelsfinalen var Tomas tillbaka på högerkanten. Där blev han sedan kvar.

Det fräcka frisparksmålet mot Rumänien i kvartsfinalen var ett av hans mest geniala ögonblick. En variant inövad i Parma, överförd till Blågult och nu fulländad i ett avgörande ögonblick; Stefan Schwarz springer över bollen, Håkan Mild passar den rakt framåt till Tomas, som lämnar muren, söker sig till en fri yta och skickar upp bollen i nättaket.

Ett annat klassiskt nummer är 2-1-målet mot England under EM-slutspelet –92. Sverige har kvitterat till 1-1 när Tomas överlistar det engelska försvaret med hjälp av väggpass med Klas Ingesson och Martin Dahlin och med högerfotens utsida flippar bollen i en elegant båge över målvakten Chris Woods och in i mål.

Två lysande mästerverk av en lagspelande solist.

Benbrottet. Foto: Bildbyrån.

En gråkall novemberkväll på Råsunda 1994 är allt över.

På några få sekunder går ridån ned.

I EM-kvalmötet med Ungern råkar Tomas ut för ett komplicerat spiralbrott i vänstra fotleden.

Han gör 1-0 på straff men olyckan är framme när han från högerkanten frispelar Martin Dahlin till 2-0.

Bilderna från händelsen är otäcka.

Hela kroppstyngden läggs på vänsterfoten som i en onaturlig vinkel inte klarar påfrestningen.

Sverige vinner matchen men Brolins skada lägger sordin på den prestationen.

Från sjukhussängen dagen efter håller Tomas presskonferens och röntgenbilderna av den skadade foten förevisas.

Han är vid gott mod och skämtar med journalisterna, men han inser givetvis att vägen tillbaka är lång.

Jag pratar med Tomas samma dag han kommer hem till Finflo. Han säger att det här var något han nästan väntat på. Att man inte kan räkna med att sväva på moln så länge utan att det tar stopp, men att han är övertygad om att han ska göra comeback innan nästa sommar.

Är han innerst inne bedrövad så döljer han det skickligt.

Flera månaders konvalescens följer men även fast han återkommer i spel snabbare än någon, i n k l u s i v e han själv, vågat hoppas på, återfår han inte sin ordinarie plats i Parma.

Han flyttar därför så småningom till engelska Leeds och påbörjar den mestadels trista resan fram till det bestämda beslutet i mitten av augusti 1998 att avsluta karriären.

Blott 28 år gammal.

När andra landslagskompisar från den magiska sommaren –94 fortfarande har många säsonger kvar som aktiva, är Rune och Elsys grabb från Hudiksvall fullt engagerad i sin nya bana. Som affärsman. Brolin är involverad i företag inom flera olika branscher; dammsugarmunstycken, konferensresor, hudvårdsprodukter, pappershylsor, skor, fastigheter…

Men det här ska handla om fotbollsspelaren Tomas Brolin.

Mamma Elsy berättar att Tomas som liten grabb gick upp på stora vägen och liftade ensam till träningarna, när ingen – för ovanlighetens skull – kunde skjutsa honom.

Det hände sedan familjen Brolin flyttat från Näsviken ut till Finflo när Tomas fyllt tio år.

Målmedveten och envis har han alltid varit. Med mycket bestämda åsikter om fotbollen och livet.

Svårövertalad och egensinnig.

Känslig för tillrättavisningar.

Men absolut inte utan ödmjukhet.

Tomas fick som 14-åring debutera i division IV med Näsvikens IK mot Kilafors på en grusplan i Iggesund en kulen höstdag 1984.

Tränaren Leif Danielsson har sagt att Tomas hade ett hett temperament. När Tomas inte fick spela – Danielsson ville skynda långsamt med sin extrema talang – kunde det leda till raseriutbrott.

Och när lärarna i högstadiet avrådde honom från att flytta upp till fotbollsgymnasiet i Sundsvall, gjorde det honom bara mer övertygad om att det var helt rätt att ta chansen.

Den obändiga viljan har både hjälpt honom till framgång och givit honom uppmärksamhet av det negativa slaget, när hans tjurighet uppfattats som dumdristig.

Tomas Brolin har alltid gått, och kommer alltid att gå, sina egna vägar.

Sina närmaste vänner och medarbetare – liksom tidigare, mot sina lagkamrater och tränare – är han alltid öppen och ärlig emot, så länge de är likadana tillbaka.

Den som vunnit hans förtroende men missbrukar det får nästan undantagslöst rött kort.

Tommy Svensson delgav en gång några journalister delar av ett personligt samtal som han och Tomas haft.

Det tog det lång tid innan Tomas förlät honom för det.

Han bojkottade ett tag landslaget, delvis av det skälet.

En av dem som haft ett mycket nära, affärsmässigt förhållande till Tomas säger så här om hur han uppfattar honom:

”Tomas är en väldigt jordnära person. Men han hatar när folk inte håller vad dom sagt. Själv är han oerhört ärlig. Han håller a l l t i d vad han lovar. Och jag tycker inte att Tomas är långsint. Han kan bråka och skälla ibland, men när han är klar kan han skaka hand och gå vidare i livet.”

Känner man inte Tomas kan han nog framstå som misstänksam i överkant. Han håller nämligen en klar distans till dem han inte blivit bekant med. Det är en del av hans personlighet som blivit mer framträdande efter skvallret som förekommer om honom liksom om de flesta så kallade kändisar.

”Det är mest rykten som spridits av så´na som vill mig illa. Värst var det när jag spelade för Leeds. Då florerade det uppgifter om mig som var rent horribla. Skulle jag ha gjort allt det som tidningarna skrivit att jag gjort, hade jag aldrig överlevt som proffs i mer än ett par år” har Tomas sagt vid ett tillfälle.

Besvikelsen och bitterheten över tränarlöften som inte infriats, har gjort honom ännu mer försiktig när det gäller att lita på andra människor.

Han anser själv att Leedsmanagern Howard Wilkinsons tomma ord om att använda honom som spelmotor, var den huvudsakliga anledningen till att hans tvååriga tillvaro i Premier League blev ett rent helvete.

En tid som dödade hans hängivenhet för fotboll.

När han slutligen tillkännagav att det var färdigspelat, hade tanken på att packa ned skorna för gott funnits där från och till under åtskilliga månader.

Redan hösten 1997 antydde han för mig att det var ett beslut som han inte var främmande för.

Att han ändå, trots sina få år på toppen, räknas som en av landets bästa spelare genom tiderna, förstärker intrycket av en sällsynt begåvning med en kolossal utstrålning.

En spelare som förenade vanligtvis framträdande svenska egenskaper som koncentration, stark vilja och disciplin med en suveränt funktionell teknik, oberäknelighet och kvickhet.

Imi Markos skrev 1992 att Tomas Brolins spelsätt kunde liknas vid det kineserna kallar ”Zhuo”, förfinad klumpighet.

När Tomas var som bäst var han ”elektrisk”.

Hans effektiva ryck och oväntade tempohöjningar, hans initiativförmåga och hans förmåga att se ”dolda” passningsluckor var en stor tillgång både för Parma och för landslaget.

Kunde ha varit det för Leeds också.

Han bidrog starkt till att Parma under hans säsonger i klubben gick från en nykomlings position i Serie A till att etablera sig bland de allra främsta, vinna italienska cupen, europeiska Supercupen, Cupvinnarcupen och UEFA-cupen.

Han gjorde 26 mål på 47 landskamper och fick Guldbollen både 1990 och 1994.

Det rådde ingen tvekan om att den lille pojken som skaffade sig egen skjuts till pojklagsträningarna var helt på det klara över att landslagsspel och proffskontrakt inte var någon omöjlighet.

Mamma Elsy avslöjar att han tidigt uttalade den målsättningen.

Själv minns inte Tomas riktigt.

Han brukar inte sällan hänvisa till andra när det blir tal om gångna tider, årtal för titlar, enskilda matcher och sådant.

Men han kommer tydligt ihåg den gången han spelade sin allra första match som sexåring på Forssåtunet i Näsviken och när han senare, som lite äldre, gjorde 15 mål i en match över 2×30 minuter och hamnade på bild i favorittidningen Buster.

Han kunde ha blivit en duktig skidåkare, bordtennisspelare eller hockeyspelare också.

Det var idrott dagarna i ända, vilken årstid det än var.

Men fotbollen satte han först.

Av sina föräldrar har han fått berättat, att han försökte sparka på en boll redan när han tog sina första steg, tio månader gammal.

Och även om det är en lätt överdrift, säger det en hel del om hans beslutsamhet.

I GIF Sundsvall tog Tomas de första stegen mot en elitkarriär. Foto: Bildbyrån.

På fotbollsgymnasiet i Sundsvall fick han bland andra Anders Grönhagen som lärare.

F d landslagsmannen Grönhagen, som tränade GIF Sundsvall, förbluffades av Tomas energi och träningsvilja.

”Han var inte den mest lovande i klassen men ingen var lika envis och ambitiös som Tomas. Han kom först och gick sist. Vi kunde komma hem från matcher nästan mitt i natten, men han var ändå förste man på morgonpassen dagen efter”.

Grönhagen släppte fram Tomas i Giffarna när han bara var 17 år gammal och fansen fick en ny favorit direkt.

Den respektlöse hälsingegrabben spelade moget och uppfinningsrikt och när Giffarna förlorade sin allsvenska status 1989, stod det klart att Tomas Brolin var rustad för att gå till en större klubb.

Valet föll på IFK Norrköping, regerande svensk mästare.

Succétiden i IFK Norrköping. Foto: Bildbyrån.

Första våren i sin nya miljö blev han landets hetaste spelare.

När IFK förudmjukade IFK Göteborg i seriepremiären och vann med 6-0 hemma på Idrottsparken, stod Tomas för tre av målen.

Dåvarande förbundskaptenen Olle Nordin sökte febrilt efter formstarka forwards inför VM-slutspelet i Italien, och nominerade Tomas till träningslandskampen mot Wales på Råsunda. Sverige vann med 4-2, Tomas gjorde två mål och Olle Nordin hade hittat sin måltjuv.

VM-slutspelet blev en svensk besvikelse, men Tomas Brolin hörde till de få spelare som i alla fall stundtals glänste. Och efter sitt internationella genombrott var han eftertraktad på proffsmarknaden.

De goda råden haglade över underbarnet, men han höll sig märkvärdigt lugn.

Agenter viftades bort.

Det var pappa Rune som han hade vid sin sida när han pratade kontrakt med proffsklubbarnas representanter.

Med i bilden fanns också Glenn Strömberg och gamle storspelaren ”Kurre” Hamrin i Florens, som båda bidrog med värdefull information om italienska klubbar.

I Parma hade Tomas många, fina säsonger. Foto: Bildbyrån.

Många hävdade att Tomas gjorde ett misstag när han skrev på för Parma, nykomling i Serie A, men de fick ack så fel.

Här blev han älskad, här kände han trygghet och här skaffade han sig många vänner som han bevarat kontakten med och ofta besöker.

Till Parma var Tomas också välkommen när han våren 1997 sökte ny inspiration i karriären, utlånad från kylskåpsvistelsen i Leeds.

Det blev flera fina matcher under några månader, innan Tomas kallades tillbaka till England.

I Parma blir han aldrig glömd.

Det var där han hade sina bästa fotbollsår.

Här, i Parma, hade Tomas helst av allt velat stanna kvar, men han kände sig tvingad att flytta på hösten 1995 när han inte lyckades övertyga tränaren Nevio Scala om att han var fullt rehabiliterad efter sitt fotledsbrott.

Att det blev Leeds berodde i huvudsak på att managern Howard Wilkinson gav ett gott intryck och målade upp en bild av Tomas roll i laget som den som allt spel skulle kretsa kring.

Tomas säger, att han inte hade några som helst farhågor inför övergången.

Inte heller kände han någon oro inför att fotbollen i Premier League skulle passa honom sämre än den i Serie A.

Det tog honom ungefär två månader att inse att Leeds var helt fel för honom och att Howard Wilkinson inte var den manager han givit sken av att vara.

Tomas flyttades runt i laget men hamnade aldrig på den plats där Wilkinson sagt att han skulle få spela.

I enstaka matcher var han till och med satt som defensiv yttermittfältare.

Han, som var en utpräglat offensiv spelare.

Riktigt vad som gjorde att Howard Wilkinson aldrig utnyttjade Tomas Brolin som han sagt att han skulle göra, och att VM-hjälten från 1994 därigenom successivt förlorade sin spelglädje och blev alltmer desillusionerad, är oklart.

Brolin står fast vid att Wilkinson lurade honom.

”Han var ingen norrlänning som man kunde lite på” har han kommenterat med tydlig ironi.

Wilkinsons bild av Brolin är den av en träningsslö, bortskämd diva.

Efterträdaren George Graham har uttalat något liknande.

Det märkliga är att dessa beskrivningar står i en skarp kontrast till hur Tomas Brolin utmålats av sina svenska tränare, av de två förbundskaptener han spelat under och av ledningen i Parma.

De sista månaderna i Leeds, innan den efterlängtade skilsmässan, var han uteslutande hänvisad till att träna med en speciellt utvald grupp av icke önskvärda spelare; Carlton Palmer, Ian Rush och några till. Spelare som George Graham betecknade som helt ointressanta och som öppet ifrågasatte hans ledarskap.

Tomas Brolin fick inte ens vara med på Leeds officiella lagbild inför säsongen 1997/98.

Klubbens behandling av honom dämpade också fansens entusiasm över den svenske spelaren som köptes för dyra pengar för att ge Leeds spel en ny dimension.

Tomas har ofta sagt att han tycker att Leeds medvetet jävlades med honom och försökte knäcka honom, men att det till sist blev till en sport att inte vika ned sig.

Däremot nästan utplånades lusten att spela fotboll.

Bakslagen och det faktum att han inte fick spela matcher, gjorde att Tomas började fundera på att lägga av.

1998. Tomas i en match med Crystal Palace mot Nigel Winterburns Arsenal. Foto: Bildbyrån.

Han trodde att det skulle bli annorlunda när Crystal Palace bad om hjälp i januari 1998, och det kändes också lovande i början.

Efter tre träningar med en våldsamt skadedrabbad trupp fick Tomas spela från start i ligamötet med Everton. Och valdes till matchens bäste spelare.

Nu verkade allt var uppåt igen.

Men det var tyvärr bara temporärt.

Palace var fast förankrat i bottenträsket, tiden i Leeds hade givit honom ett katastrofartat rykte bland engelska tidningar, sarkasmerna avlöste varandra i spalterna och när han och Attilio Lombardo accepterade att leda laget under slutomgångarna i ligan utpekades de i pressen som ”Helan och Halvan”.

Tomas hånades i stort sett dagligen.

Magasinet Total Football har utsett Leeds värvning av Tomas Brolin till den sämsta någonsin i engelsk fotboll.

När jag pratar med dåvarande chefredaktören Richard Jones säger han:

”Brolin är en svår en. Hela hans tid i England har förlöjligats så till den grad, att det är svårt att kommentera honom som spelare. Han blev till ett stort skämt när han skyllde sin sena ankomst till Leeds inför en säsongsupptakt, på att hans bil krockat med en fågel på väg till den svenska flygplatsen och att bilrutan gått sönder. Det är nog den sämsta bortförklaring som gjorts.

Övergången till Crystal Palace var illa vald. Palace var den sämsta klubb Brolin kunnat gå till, en klubb på dekis både sportsligt och organisationsmässigt. Han var dessutom fet och ur form när han kom.”

(Den som såg honom spela för GIF Sundsvall i slutet av 80-talet, vet dock att hans äppelkinder, kraftiga lår och satta kropp funnits med hela tiden – min anm.)

Richard Jones:

”Allting är egentligen en trist historia för jag vet att fansen, speciellt de i Leeds, verkligen ville att han skulle bli deras frälsare. Det visade sig tydligast när de skrek hans namn under Ligacupfinalen 1996 då Leeds spelare dåligt och förlorade och Brolin inte fick komma in.”

Brolins a v s k e d till fotbollen resulterade i alla fall i en del superlativer från pressen om hans färdigheter.

Alla krönikörer var inte lika nedlåtande som Richard Jones utan fokuserade på de fina insatser han gjorde innan han kom till England, både i det svenska landslaget och i Parma, och några påpekade också att han hela tiden varit populär bland sina medspelare, i synnerhet i Crystal Palace.

En comeback i Allsvenskan spekulerades det om men det var aldrig aktuellt.

Tomas resonerade att om han inte kunde återfå inspirationen i en utländsk proffsliga, hur skulle han då kunna få det i Sverige?

Därför besvarades bara förfrågningarna från till exempel Malmö FF och IFK Göteborg med ett vänligt men oåterkalleligt nej tack.

Det kändes inte som om det fanns några utmaningar längre.

Ingen glöd.

Därmed punkt.

Jo det var så sant, Tomas hade e n dröm kvar som spelare; att få göra en hel seriematch som målvakt.

När lillbrorsan Håkans Hudiksvalls ABK led av målvaktsproblem, ställde Tomas gladeligen upp och fick vara med i en kvart mot Kiruna FF.

Han höll nollan.

Men det är som spelintelligent, irrationell, flyfotad och läcker mittfältare och forward han skrivit in sig i den svenska fotbollshistorien.

En av de skickligaste och mest underhållande spelare landet haft. Men underbart är kort. I Tomas Brolins fall stämmer det på pricken.

Tomas Brolin 2018. Foto: Ann Jonasson/Bildbyrån.