Han skrev 31 böcker om Kebbe Filur och trakterna där han själv växte upp.
Nu skriver han inte mer.
Författaren Sten Johansson nöjer sig med att njuta av nuet.
Sten sitter vid köksfönstret i huset i Lo. Utsikten ned mot Dämstasjön är bedårande.
Det är dåligt med knäna. Han behöver käppar för att förflytta sig. Men humöret, det är gott.
– Jag har aldrig haft det så här bra, säger han. Jag uppskattar verkligen det jag har och min tillvaro.
Ute på gården finns ett litet hus. Kebbe-förlaget, står det på en skylt ovanför ingången. Det var på det – hans alldeles egna förlag – som han under drygt 30 år skrev och gav ut böckerna om Kebbe Filur.
– Det blev 31 stycken, säger han.
Berättelserna som Kebbe och hans liv i de trakter där Sten växte upp och bor idag, fascinerade en stor läsekrets.
– Jag har genom åren fått enormt mycket kärlek för dem. Det värmer mig. Men jag hade önskat att jag kunnat sälja ännu fler av dem. Jag har många exemplar kvar på lager.
Försäljningen hade dock kunnat skjuta i höjden rejält om det hade blivit verklighet av planerna på en TV-serie om Kebbe på Sveriges Television i början av 90-talet. Thomas Hellberg, skådespelare och regissör, hade sålt in projektet och hans kollega Göran Forsmark åkte upp till Lo för att titta på lämpliga miljöer.
– Han blev alldeles begeistrad, förklarar Sten. Jag visade honom Kebbetorpet och han bara stod och gapade. Jag skulle få ha synpunkter på skådespelare och vi hade kommit väldigt långt… när plötsligt Thomas Hellberg blev anklagad för brott.
– Det var en förfärligt trist historia och trots att Thomas blev frikänd från anklagelserna, var hans brännmärkt av branschen.
Med det lades också TV-satsningen om Kebbe Filur i malpåse.
– Det är lite typiskt för hur mycket i mitt liv varit, säger Sten, men utan någon märkbar bitterhet i rösten.
– Jag har haft en del otur och motgångar. Men jag har alltid kämpat och kommit vidare.
Och visst har det funnits en hel del glädjeämnen också.
Tre statsministrar har han träffat och tagit i hand – Thorbjörn Fälldin, Ingvar Carlsson och Stefan Löfvén.
– Stefan hade jag också som elev ett år i grundskolan.
För Sten – som växte upp som fattigpojke, ”… vår familj var den fattigaste i hela byn” – utbildade sig småningom till folkskollärare, efter att ha jobbat i skogen och på industri. Han hamnade sedermera på Para skola utanför Sollefteå, där hans pedagogiska filosofi och sättet att involvera eleverna i arbetet och planeringen, gav honom stor uppmärksamhet och uppskattning. Men det ledde även till avundsjuka från kollegerna, som gjorde att han till slut sade upp sig och köpte torpet i Lo som han alltid velat ha.
– Det var en dröm som gick i uppfyllelse, säger han med glansiga ögon. Det och att jag senare i livet kunde köpa min egen skog.
Förutom författandet var Sten under många år frilansande journalist – största scoopet gjorde han för Nya Norrland, när en filmscen till Emil i Lönneberga spelades in i granntrakterna – och han skrev över 850 krönikor om jakt, fiske, skog och natur i både Nya Norrland och Västernorrlands Allehanda.
Numera skriver han nästan ingenting alls.
– Jag känner mig klar med det. Jag tar det lugnt och är tacksam för det jag och min fru har.
Sten sitter tyst ett tag, ler sedan hjärtligt och säger:
– Tänka sig att jag, en fattigpojke, skulle få äga skog.
– Jag har ingen hund längre som jag kan jaga med och benen är för dåliga för att jag ska ge mig ut i markerna, men jag äger min egen skog. Det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva…