”Skriver du något elakt om ”Henke” får du med mig att göra..!”

886
"Henke! 1983 i HIF-tröjan. Foto: Bildbyrån.
Annons

Henrik ”Henke” Larsson är en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna.

För 17 år sedan – då han var mitt uppe i sin karriär och hade kunglig status i skotska Celtic – fick jag uppdraget av Sporten idag att teckna ett porträtt av honom.  Jag gjorde det med hjälp av människor som lärt känna honom väl. ”Henke” är inte känd för att dela med sig särskilt mycket i intervjuer, så jag kände att bilden av honom kunde bli intressantare om jag valde en annan väg. 

Det gick bra. Även om hans gamla rektor var en smula hotfull när jag ringde honom…

Det här är en redigerad version av texten som publicerades i Sporten idag:

***

Säsongen 2000/2001 var magisk för Henrik Larsson. Han vann i stort sett allt som går att vinna. Höjdpunkten var förstås Guldskon – utmärkelsen till Europas bäste målgörare. Hans 35 ligamål för Celtic gav honom 52,5 poäng, vilket var en halv poäng (!) före tvåan Hernan Crespo, Lazio.

Totalt gjorde Henrik 53 liga- och cupmål under säsongen, som tvivelsutan var en av de vassaste som en svensk spelare någonsin presterat. Låt så vara i en liga som inte hör till de allra hårdaste. Förutom Guldskon vann Larsson skotska ligan samt både skotska ligacupen och FA-cupen. Dessutom blev han korad till Årets spelare i Skottland av såväl spelare som journalister och gjorde fyra mål i VM-kvalmatchen mot Moldavien på Nya Ullevi 6 juni, då Sverige vann med 6–0.

Nu planerar Henrik Larsson för att vara ytterligare tre år i Skottland innan han vänder hem till Skåne. Det var där, i Högaborgs BK, hans utveckling till storspelare startade en gång i tiden. Och Henrik har aldrig glömt sina rötter. Gång på gång har han tackat de ledare som gav honom de första, viktiga lärdomarna: Bengt Persson, Kenneth Karlsson, Berne Nilsson…

Annons

(Nu blev det inte så. Karriären fortsatte i stället i Barcelona, innan han gick till HIF och rundade av karriären och han även med en magisk sejour i Manchester United 2007 – min anm.)

Henrik Larsson har alltid varit ödmjuk i framgångens stund. Han är definitivt ingen diva även om han stundom framstår som lite kärv och avvaktande i intervjuer. Han är i själva verket väldigt mån om sin och familjens integritet. Privatlivet vill han så långt det är möjligt hålla för sig själv. Det vet också hans vänner. Henrik visar stor öppenhet mot de människor som vunnit hans förtroende, men det sker inte över en natt.

Mot journalister han inte lärt känna kan han vara avmätt. Han uttalar sig ogärna till dem han inte vet något om. Gör han det sker det ofta med stor förutsägbarhet och utan att han bjuder särskilt mycket på sig själv. Möjligen beroende på en viss blyghet.

Foto: Bildbyrån.

I landslaget är inte Henrik den som märks eller hörs mest. Han tar ansvar och velar aldrig, men han har inga som helst ambitioner att vara i blickpunkten. Kanske för att han så ofta står i centrum i Glasgow och ständigt är uppvaktad av fans när han vistas på offentliga platser. Under landslagssamlingarna delar han alltid rum med klubbkompisen i Celtic, Johan Mjällby, och är inte Mjällby med vill han helst ha ett eget rum.

Em av de svenska journalister som kom Henrik Larsson allra närmast var förmodligen Bengt Skoog, skribent i magasinet Svensk Fotboll som jag var redaktör för under tolv år. Bengt, numera avliden, berättade så här om Henrik under ett av våra många och långa samtal om fotboll:

– Jag anser att Henrik är en lika stor människa som fotbollspelare. Han betonar alltid att det viktigaste i livet är familjens, släktens och vännernas välbefinnande, säger Bengt och fortsätter:

– Jag träffade Henrik första gången efter en träning på försommaren 1993. Jag skulle intervjua honom för att han utsetts till en av kandidaterna till utmärkelsen Årets Komet. Jag blev oerhört imponerad av de svar jag fick på mina frågor, jag tänkte under intervjun att ”den här killen kommer det att gå bra för här i livet”. Han hade distans till fotbollen och visste redan då vad som fordras för att lyckas: stor ödmjukhet parat med sunt självförtroende. På frågan ”Vad kan du utveckla som spelare?” svarade han ”Allt!”. Och det har han också gjort.

Henrik sysslade som ung även med simning och ishockey samt innebandy.

HIF-tränaren Bosse Nilsson fick honom emellertid att sluta och lägga all kraft på fotbollen.

Bengt Skoog igen:

– Hans personlighet fanns där från början. Hans sätt att bära med- och motgångar i klubblagen som proffs och i landslaget bevisar hans stora kvaliteter som människa. Och han ställer upp för andra i många olika sammanhang.

– Min sambo Moira kommer ifrån en liten ö, Isle of Bue, utanför Glasgow. Där finns också en liten fotbollsklubb. Jag frågade Henrik om han kunde tänka sig att besöka ön och leda en ungdomsträning. Han svarade ja direkt och den 1 maj i fjol skedde besöket. Henrik hade både frun Magdalena och sonen Jordan med sig. Det blev en oförgömlig dag för öns fotbollsungdomar.

Han föddes som Henrik Edward Larsson den 20 september 1971 i Helsingborg. Pappan hette Francisco Rocha och kom till Sverige från Kap Verde-öarna utanför Afrikas västkust, och blev svensk medborgare samma år Henrik föddes. Mamman heter Eva.

Det var pappa Fransisco som gav Henrik den första stimulansen att spela fotboll. Han fick en fotboll när han bara var 16 månader gammal och lärde sig småningom att dribbla både med den och utan. Tillsammans med sina bröder och kompisar spelade Henrik fotboll så ofta han kunde.

Henrik var länge mycket liten till växten.

Ken Olofsson, frilansjournalist och tidigare engagerad i Högaborgs BK, berättar:

– Jag vill inte påstå att Henrik hade en jobbig uppväxt, men det var nog inte alldeles enkelt för honom alla gånger. Han var ju så kort och fick hela tiden hävda sig. Det var oerhört värdefullt för Henrik att idrotten och framför allt fotbollen kom in i bilden så tidigt.

För det rådde ingen tvekan om hans bollbegåvning och hans idrottstalanger över huvud taget. I Högaborgs BK fick han inte bara en bra skolning som spelare, det fanns även ledare där som tog ett stort socialt ansvar. En av de mest betydelsefulla var Bengt Persson, kanslist i föreningen och en som ställde upp mycket för Henrik. Bengt, som tyvärr är död i dag, fanns alltid tillhands för Henrik.

Det var också han som fick Henrik att inte ge upp sin helhjärtade satsning på fotboll, när han vid 13 års ålder tappade sugen av att stångas mot de större lagkamraterna och sitta på bänken. Entusiasmen sjönk till ett minimum. Bengt Persson fick den att återvända. När Henrik fyllde 15 år var han inte bara ikapp sina kamrater, han var så bra att han fick börja träna med seniorerna.

Tacksamheten mot ledarna i Högaborgs BK och mot föreningen som sådan visar Henrik på många olika sätt. Han besöker föreningen och de unga spelarna då och då och det händer inte sällan att ha skänker intäkter från diverse reklamuppdrag och kommentatorsjobb för TV direkt till Högaborgs BK.

Jag ringer Henriks gamle rektor Per Dahlöf från tiden på Gustaf Adolf-skolan i Helsingborg. Han är först mycket kort i tonen.

– Skriver du något elakt om ”Henke” får du med mig att göra!

Han vill inledningsvis inte alls svara på frågor om Henrik, men mjuknar sedan:

– Jag känner honom så väl, vi är goda vänner och jag vill inte säga någonting om honom förrän jag frågat honom först om det är okey.

Per kontaktar Henrik, får tillåtelse att svara på mina frågor och ringer sedan upp mig:

– Henrik var en klok kille med stor begåvning redan när jag kom i kontakt med honom, berättar Per. Han var väl en nio år då jag lärde känna honom och han kunde ha blivit stjärna i nästan vilken bollsport som helst.

Hade han några problem under skoltiden?

– Inte alls. Han var mycket bra att ha att göra med, vi hade inga som helst problem med Henrik. Han var kort till växten, men på fotbollsplanen var han lika bra som killar som var flera år äldre än han.

– Jag vill påstå att han alltid varit ett gott föredöme och han har alltid lyckats bevara sin storhet i det lilla. Han har inte heller glömt sitt ursprung, sina rötter, och det tycker jag är mycket fint.

Vad tror du skulle ha hänt om han inte fortsatt med idrotten?

– Han hade klarat sig bra vad han än företagit sig.

Per avslutar med ett förtydligande:

– Skriver du något illa om Henrik kommer jag personligen att… ja, det kommer inte att bli roligt då. Jag tycker så mycket om den killen.

Han skrattar till, men att det ligger en allvarlig underton i uttalandet går inte att ta fel på. Jag får intrycket att han är rädd för att något som han sagt ska kunna uppfattas som negativt för Henrik Larsson och att deras vänskap ska försämras på grund av detta. Ett vunnet förtroende skulle snabbt kunna raseras.

Henrik ansågs för liten för elitpojklägret och spelade aldrig någon pojk- eller juniorlandskamp. Därför kom han inte heller in på idrottsplutonen på I 16 i Halmstad när han gjorde lumpen. Å andra sidan behövda han bara bära militärkläder i fem veckor innan han och flera andra blev hemskickade av besparingsskäl.

Innan han blev proffs jobbade han bland annat som fritidsledare i Helsingborg och var mycket omtyckt. Men det var som fotbollspelare på heltid han såg sin framtid. Det meddelade han för övrigt sina lärare redan på lågstadiet.

I Högaborgs BK debuterade han som A-lagsspelare i division III. Han var teknisk och kreativ men inte så arbetsvillig i spelet utan boll. Ledarna satte honom som högermittfältare och t v i n g a d e honom att slita.

Ken Olofsson:

– Jag minns en match där Henrik inte var så värst aktiv. ”Lär dig jobba, din jävel!” skreks det åt honom (skratt). Han hade inte kunnat få en bättre fotbollsfostran än den han fick i Högaborg. Han lärde sig massor under åren där och han släpptes inte iväg till HIF innan han ansågs absolut kapabel att klara av steget upp till division I – både som spelare och som människa.

Pelle Bjärbo var Henriks tränare i Högaborgs BK på den tiden:

– Jag såg direkt att det var nåt speciellt med den grabben och lät honom debutera snabbt, sedan var han ordinarie under hela min tid i klubben. Att låta honom spela yttermittfältare till höger var för att ge honom tuff skolning. Han var inte heller den som klev undan utan satte emot ordentligt i närkamperna.

– ”Henke” missade en hel del målchanser första säsongen i A-laget och kom till mig självmant efter de ordinarie träningspassen för att näta in vändningar och avslutningar. Han hade en enorm ambition.

– Jag kommer ihåg många träningar där ”Henke” skojade med sina äldre medspelare. Vid en träning showade han lite väl mycket. Den bortkollrade spelaren blev förbannad och ”sänkte” honom. ”Henke” blev heltokig och gav igen. Sen sprang han gråtande från träningen. Jag pratade med den äldre spelaren och sa åt honom att ringa ”Henke” och reda ut det inträffade. Han ringde och pratade med ”Henke” och träningen efter kom ”Henke” och showade som vanligt.

HIF ville ha honom redan året innan han kom, men Högaborg höll talangen kvar för hans eget bästa. Tillsammans med Mats Magnusson bildade Henrik Larsson Söderettans mest svårstoppade anfall och de två hade störst del i att HIF kunde kvala upp i Allsvenskan på hösten 1992. Magnusson var för övrigt nära att vinna Guldskon säsongen 1989/90 när han gjorde 33 mål på 31 matcher för portugisiska Benfica.

Ingen som såg Henrik 1991/1992 betvivlade att han skulle lyckas även i ett större sammanhang. Tränaren Bosse Nilsson träffade honom första gången i december 1991 och skrev så här i Svensk Fotboll om det mötet:

”Jag satt och diskuterade den kommande säsongen med honom i en cafeteria. Han hade inte körkort, ingen cykel heller och upplevde det mycket jobbigt att ta sig till träningen på Olympia fyra dagar i veckan. Vid denna tidpunkt var han dessutom arbetslös och sov till långt in på dagen. Följaktligen var han ganska sömndrucken vid middagstid, när jag satt och pratade med honom.

Mot denna bakgrund var jag ganska skeptisk till den här nya killen. Men när väl träningen satte igång i januari ändrade jag snabbt uppfattning. Det här var en osedvanlig talang vi hade fått förmånen att förädla. Hans slarvighet civilt avspeglade sig dock i matcherna. Högklassiga individuella nummer varvades med grova missar. Framför allt var han okoncentrerad i avslutningsfasen.

Nu var han emellertid mycket lyhörd och förbättrade sina avslutningar mycket snabbt. Hans största fel var att han ville göra för många tillslag på bollen vid målförsöken. Efter lite tjat och mycket träning blev han snart en mästare på att använda ett tillslag i straffområdet. Under försäsongen gjorde han åtskilliga mål och var given i laget, när seriepremiären närmade sig. Sedan vet alla utvecklingen. Skytteligan toppades med 15 mål efter vårsäsongen och han gjorde 17 på hösten, då HIF också avancerade till Allsvenskan.”

Per Ågren spelade ihop med Henrik 1992. Det var Pers sista år som elitspelare – för Henrik var det den första. Per säger:

– ”Henke” var redan då en kille med glimten i ögat. Lugn, lite bohemaktig i sin stil med det långa håret och sin speciella klädstil. Han hade alltid något hyss för sig eller på gång och gillades av alla. Man kunde inte märka några som helst divalater trots att han tillhörde lagets stjärnor. Han stod definitivt med båda fötterna på jorden. En go´ kille med en fantastisk talang. Han tog hellre sin freestyle än läste en bok på en lång bussfärd. Och han sov nog hellre på hotellet än tog sig en titt på omgivningen. Och han var alltid sig själv, upplevde jag det som.

Första året i Allsvenskan slutade med proffskontrakt i Holland och pris som Årets Komet. Det kunde likaväl ha blivit spel i schweiziska Grasshoppers, men när Feyenoord anmälde sitt intresse var valet enkelt. I Holland upplevde Henrik mycket frustration. Förvisso även ljusglimtar, men mest saknade han trygghet och led av att flyttas runt på olika platser i laget. I landslagsdebuten på Råsunda mot Finland hösten 1993 gjorde han mål. Men även i landslagströjan fick ikläda sig olika roller och började ofta på bänken och även om han inte öppet kritiserade förbundskaptenen Tommy Svensson, kunde ingen undgå att märka att Henrik Larsson var föga road av situationen.

Till VM-slutspelet 1994 i USA kom han rätt sliten och inte i bästa slag. Han började på bänken i öppningsmatchen mot Kamerun, kom in med 25 minuter kvar att spela och sköt ett hårt skott från långt håll som via målvaktens händer och ribban hamnade hos Martin Dahlin; underläget 1–2 blev till 2–2 och räddad, svensk heder. Mot Ryssland i andra gruppspelsmatchen spelade han inte alls. I den tredje och sista gruppspelsmatchen mot Brasilien spelade Henrik däremot från start, ute på vänsterkanten, men gjorde det föga imponerande. Faktum är att mötet med Brasilien är den match Henrik anser vara en av hans allra sämsta.

Däremot kom Henrik att spela en av huvudrollerna i den numera klassiska kvartsfinalen mot Rumänien. Han slog den sjätte straffen i den infernaliskt spännande straffsparksläggningen; Henrik slog bollen till vänster, målvakten gick till höger. Sedan räddade en viss Thomas Ravelli och Sverige var sensationellt klart för semifinal. Där blev Brasilien för svårt, men i bronsmatchen mot Bulgarien var Sverige laddat och vann med 4–1, Henrik gjorde ett av målen.

Säsongen 1994/95 i Feyenoord blev rätt bra för Henrik, men sedan kom den verkligt tunga perioden med ideliga platsförflyttningar och spelglädjen avtog oroväckande snabbt. Till sist bad Henrik att få bli såld, det blev en jobbig rättssak av alltihop – men slutet i alla fall gott.

Henrik tackar publiken efter sin sista match i Celtic. Foto: Bildbyrån.

Celtic lockade med ett anbud eftersom tränaren Wim Jansen – tidigare i Feyenoord – ansåg att Henrik skulle kunna göra sig bra i den skotska ligan. Han hade alldeles rätt. Den 28 juli 1997 skrev Henrik på för Celtic. Varken klubben eller han själv har ångrat det sedan dess.

Redan första säsongen i Skottland och Celtic blev han ligamästare, när Glasgow Rangers svit över nio raka titlar bröts. Vintern 1998 fick han Guldbollen och när våren kom hade han även vunnit skytteligan med sammanlagt 29 mål, valts till Årets Spelare och Skottlands främste idrottsman – som förste utlänning någonsin.

Men den 21 oktober 1999 bröt Henrik Larsson benet på Stade Gerland i Lyon under en UEFA-cupmatch. Många tänkte osökt på Tomas Brolin och det benbrott som innebar början till slutet på hans tid som världsspelare. Henrik Larsson dock kom tillbaka. Bättre än innan skadan. Han har erkänt att tanken på att karriären kunde vara över fanns där ibland. Men att viljan att bli bra igen var oerhört stark. Lagom till EM-slutspelet i Holland 2000 gjorde han comeback i landslaget. Mot alla odds.

Henrik Larssons status i Glasgow beskrivs kanske bäst av den skotske journalisten Graham McColl, som är mycket Celtic-initierad och skrivit ett flertal böcker, däribland ’Celtic’s official history’ och ’Celtic – The Jock Stein years’.

När jag pratar med Graham McColl om Henrik Larsson framgår det med all önskvärd tydlighet att den svenska anfallaren är en av de främsta och mest uppskattade spelare som spelat för Celtic:

”Min första tanke när jag hörde att Henrik Larsson köpts av Celtic var: ’Varför kostade han bara 650 000 pund när övergångssummorna för toppspelare var på mångmiljonbelopp?’. Jag var en aning skeptisk till honom måste jag medge.

Jag minns exakt när jag insåg att han var en speciell spelare. Det var i en hemmamatch mot Aberdeen i september 1997 som vi vann med 2–0 och Henrik gjorde både målen. De var fantastiskt vackra. Det ena kom efter en makalös frispark, det andra efter en nästan omärkbar touch med ena foten, så raffinerad att du knappt kunde uppfatta att han rörde bollen men tillräckligt mycket för att lura målvakten.

Jag kommer ihåg att Henrik blev kritiserad av media efter sin debut mot Hibernian då han slog ett felpass till Chic Charnley som gav Hibs deras avgörande mål. Pressen var dock mest kritisk till Wim Jansens hela lag än mot Henrik personligen. Sedan dess har Henrik i alla fall sällan blivit kritiserad. Men jag har hört journalistkolleger klaga över att Henrik kan vara vresig, ovänlig och ohjälpsam mot dem. Faktiskt. I intervjuer är han väldigt på sin vakt och det går aldrig att få honom att säga något kontroversiellt.

Efter hans benbrott kändes det lite osäkert om han skulle lyckas återfå formen. En del spelare klarar det ju bra, andra inte. Hans första match efter spelfrånvaron var en vänskapsmatch mot Bordeaux i juli förra året och han var strålande. Då visste jag att det inte var någon fara, att han skulle bli lika bra som innan han bröt benet.

Som spelare har han många goda egenskaper. Han kan göra mål från alla möjliga lägen, med båda fötterna eller med huvudet. Förutom det jobbar han mycket hårt för sina lagkamrater, slår fantastiska passningar och springer rätt.

I Glasgow är han oerhört respekterad – även av Rangers fans tror jag. Han är ett fenomen på det sättet. Alla vet att han är en undantagsspelare, att vi ska vara glada över att han spelar just för Celtic och njuta av honom så länge vi kan. Du kan se många fans på Celtic Park som bär svenska landslagströjor och viftar med svenska flaggan för att hylla Henrik men också Johan Mjällby.

Spelarlönerna har diskuterats mycket här i Skottland. Är spelarna verkligen värde sina höga löner? Och hur mycket drabbar det fansen? Den säsongsbiljett jag förnyade i somras kostade mig 15 procent mer än säsongen innan. Alla vet att det beror till viss del på Henriks nya kontrakt med klubben som höjt hans lön kraftigt. Så valet för fansen är: Förnya biletterna eller klara dig utan Celtic och Henrik Larsson. Eftersom de flesta förnyar måste man dra slutsatsen att det är värt pengarna att se honom spela.

Det pratas också om huruvida Henrik skulle kunna bli en stor stjärna också i Premier League, i Serie A eller i Bundesliga. Vi i Skottland känner till att svenska journalister ofta skrivit att Henrik inte alls skulle vara lika bra i en annan liga än den skotska, som de anser vara svag. Och den ÄR svag, i vissa hänseenden. Men stark i andra. Matcherna här spelas i ett mycket högt tempo och inte alla spelare klarar det – i flera andra länder får spelarna mer tid på sig med bollen, men inte i Skottland. Henrik acklimatiserade sig snabbt och kommer till sin rätt här. Å andra sidan är flera av lagens försvarsspel under all kritik.

Premier League spelar en liknande typ av fotboll som den i Skottland, så jag tror att Henrik skulle klara sig bra även i England. Det har förekommit ständiga rykten om att Manchester United skulle ha bjudit 15 miljoner pund för Henrik. Det är lätt att förstå att United skulle vilja ha honom. Han är ju definitivt bättre än de forwards United hade den senaste säsongen. Han skulle garanterat bli en stjärna i United.

Jag tror han skulle bli framgångsrik även i Bundesliga. Jag har sett Bayern München flera gånger i Champions League och Henrik skulle passa in väldigt bra i deras lag. Serie A tror jag däremot skulle vara en svårare miljö för honom att lyckas i. Spelarna där är mer cyniska och jag tror inte att Henrik skulle trivas särskilt väl i det emellanåt långsamma typen av spel som spelas där och där mycket kretsar kring strikt taktiska mönster. Han skulle inte göra sig rättvisa på samma sätt där som i de andra ligorna, det är min uppfattning.

Den mest intressanta ligan vore ändå La Liga i Spanien. Jag tycker det vore otroligt spännande att se honom visa vad han går för i Barcelona eller Real Madrid.

Fast varför skulle han egentligen lämna Celtic där han är så älskad och ett land som han älskar att leva i? Nu när Celtic dessutom spelar i Champions League och får möta Europas bästa lag.

Henrik Larssons största ögonblick i Celtic är förstås ligatriumferna 1998 och den i våras. I enskilda matcher tror jag att han är mest nöjd med derbysegrarna över Rangers med 5–0 1998 och 6–2 i fjol. Att göra 53 mål under en och samma säsong, som han gjorde förra säsongen, är förstås helt fenomenalt. Med det blev han ju Celtics störste målgörare sedan kriget.

Stora spelare brukar få smeknamn, men Henrik har inget sånt i Skottland. Han är den förste Henrik som spelat för Celtic så han behöver inget smeknamn. ’Henrik’ är unikt. Det är inget vanligt namn i Skottland. Och Henrik Larsson är definitivt ingen vanlig spelare.”

Henrik Larsson under sin succéperiod i Manchester United 2007. Foto: Bildbyrån.