Risnäsgården – här handlar det om självhushåll och modernt fäbodliv

1409
Marica och Torbjörn Söderlind. Foto: Olof Wigren.
Annons

Risnäsgården är en gammal familjegård från 1600–talet. Nuvarande ägarna, Torbjörn och Marica Söderlind, flyttade hit 1979 respektive 2012.

Här, en och en halv mil från E4:an i Docksta på Ullångersfjället, driver de självhushåll på allt som de behöver.

– Vi är nog de enda i hela Västernorrland som försöker göra det här, säger Marica.

Och hon har bra koll.

Hon är med i flera Facebook–grupper om självhushåll. Från en av dem blev hon utkastad, anklagad för att ha farit fram med osanning. Detta för att hon lagt ut en bild på familjens separator av märket Alfa–Laval från 1912.

– När jag skrev att vi använde oss av den, utgick gruppens administratör ifrån att jag ljög. Men det är ju sanning, skrattar Marica.

Foto: Olof Wigren.

Torbjörn sitter på en av köksstolarna och ler men ger också ifrån sig en grimas, som tyder på smärta.

– Det är höften, säger han. Jag väntar på att få opereras. Vintern har varit tung. Vi hade två och en halv meter snö som mest och ett tag fick jag handskotta för att våra fjälltjurar skulle kunna ta sig från skogen ned till mat– och sovplatsen.

Annons

Men paret har ändå inte behövt göra avkall på sitt självhushåll.

– Nej, turerna ned till ”Människobyn” – det är så Torbjörn kallar Docksta – har varit få, skrattar han.

Inte ens en ovanligt hård vinter som den senaste, och inte ens om Sverige skulle bli lamslaget en lång tid, skulle det gå nöd på folket på Risnäsgården.

– Vi har kylarna och skafferierna fulla och det finns diesel att fylla upp de två traktorerna på gården med. Gott om ved har vi också, till både spisen och pannan.

– Vi skulle klara oss länge. Vårt självhushåll gör oss betydligt mindre sårbara än samhället i övrigt. Jag tror att det liv vi lever, det är något som fler kommer att ta efter, säger Torbjörn.

Risnäsgården i gamla tider. Foto: Privat.

Risnäs är en liten by med bara tre gårdar och det här är andra gången på ett halvår som jag besöker Torbjörn och Marica.

Senast var innan snön föll. Då gick getterna lösa. På ängen och i skogen betade de tjugo fjällkorna innan det var dags att ta in dem i ladugården – fyra har gått till slakt nu – och avelstjuren Pricken hade en egen inhägnad tillsammans med tre kvigor. Jämthunden Blixten höll ordning på både fyrfotingar och besökare och i ett hörn av tomten fanns två bikupor.

Det kan liknas vid ett modernt fäbodliv.

Risnäsgården har fått KRAV–märkning.

– Eftersom det aldrig har använts konstgödning på markerna blev jordbruket KRAV–märkt på sex månader och nu jobbar vi även för att få KRAV–stämpel på vår djurhållning. Vi har satsat en halv miljon kronor genom åren på aveln med fjällkor och detta med självhushåll är ingen fix idé utan en filosofi och en livsstil, säger Torbjörn.

Marica nickar instämmande.

Förra sommaren flyttade de ned till länsmuseet Murberget i Härnösand med några av sina djur, för att under en vecka visa upp dem och berätta om självhushåll för besökare.

– Men vi blev kvar i fem veckor, det blev en besökarsuccé, skrockar Torbjörn.

Murberget–äventyret kunde genomföras tack vare hjälp från vännerna i Bollstabruk, familjen Andrén. De tog hand om de djur som var kvar i Risnäs.

Men det blir ingen upprepning i år. Torbjörn har sin höft som ska fixas och det finns många sommarprojekt som ska göras.

– Vi har några likasinnade vänner som vi byter erfarenheter med. Vi hjälper varandra med olika saker. Man klarar inte alltid allting själv, säger Marica.

Risnäsgården och det söderlindska sättet att leva fascinerar många människor.

Marica förklarar att hon har noterat att hållbarhetstänket blir allt intressantare för framför allt stadsbor.

– Vi har många som varje år kommer hit för att se vad vi gör. Folk från olika delar av Sverige, även från storstäderna, är nyfikna och inspirerade att starta självhushåll, säger hon.

Planerna finns att i framtiden starta någon slags kursverksamhet för att lära ut självhushållning.

– Den erfarenhet vi båda har av det här borde det väl gå att använda för att lära ut till andra? Vi ska undersöka det. Och sen ska vi också få Risnäsgården att bli utsedd till släktgård.

– Men allt har sin tid, ler Torbjörn Söderlind.