Ove Stridh i Mörsil har en livslång kärlek till Rolling Stones

595
Ove Stridh. Foto: Olof Wigren.
Annons

Musiken kan betyda så mycket. Inte bara vara något flyktigt. Den kan vara en vän i nöd och lust, ge nya vänner och skapa livslånga förhållanden till artister.

Ove Stridh i Mörsil vet. Hans relation till Rolling Stones är en sådan som gett allt det där.

Västjämten Ove har upplevt det legendariska bandet över 25 gånger.
Han sprang omkring och sjöng på ”The Last Time” redan som sjuåring, 1965, och han har sett åtskilliga Rolling Stones-konserter genom åren. I flera olika länder.

Han var till exempel på plats i O2 Arena i London hösten 2012 när bandet 50-årsjubilerade och upplevde bägge de gigantiska konserterna i Hyde Park i samma stad 2013.

Vilka är dina första minnen av Rolling Stones?

– En affisch på min vägg, tagen ur tidningen TOPP, och hur jag sprang omkring och gnolade på ”The Last time”. Jag var sju år. Jag har något tidigare minne av någon av låtarna på Tio i topp men det här är det tydligaste jag kommer ihåg.

Vad har varit det mest avgörande för ditt stora intresse för gruppen?

– Då jag i början av 70-talet hörde konsertplattan ”Get yer ya yas out”. Då förstod jag hur bra de var.

Det har funnits kriser i bandets 56-åriga historia. Har du varit riktigt orolig någon gång?

Annons

– Ja, i mitten av 80-talet såg det minst sagt illa ut…

Hur vill du beskriva Stones, vad är det som gör bandet så speciellt förutom att de hållit på så länge?

– Två av musikhistoriens bästa låtskrivare. Den ene är den bäste sångare och entertainer som funnits, Mick Jagger. Den andre är den som gav rockmyten och det feta ackordet ett ansikte, Keith Richards. Lägg till detta den coolaste trummis som funnits, Charlie Watts, den följsammaste basist som funnits, Bill Wyman, och världens i mina öron bäste gitarrist, Mick Taylor, samt Ronnie Wood som kom in och mer än väl fyllde ut tomrummet efter Taylor. Tillsammans kokar dessa ihop en musikanrättning som är fullständigt unik. Många har försökt efterapa men få har varit i närheten.

Har du träffat några av Stones-medlemmarna?

– Jag mötte Mick Jagger i en hotellfoajé i New York en gång men han stannade inte och muttrade bara till svar när jag tilltalade honom. En annan gång skakade jag tass med Bill Wyman, sade ”Hej på dig” och fick några prylar signerade. Den jag har träffat och pratat med är Mick Taylor och honom har jag träffat vid fyra olika tillfällen. En mycket sympatisk man!

Keith Richards och i bakgrunden Charlie Watts, under Stones spelning på Friends Arena i Solna förra hösten. Foto: Olof Wigren.

Hur mycket pengar har du lagt på Stones genom åren?

– Har inte en aning. Men nog är jag uppe på sexsiffrigt belopp gott och väl. Värt det? Ja, självklart! Detta med musiken och framförallt Stones har varit en stor del av mitt liv. Jag har ingen skoter, ingen motorcykel, ingen husvagn och så vidare, det är en fråga om en hobby och då får man prioritera. Den har gett mig så oerhört mycket. Upplevelser, minnen och vänner från olika delar av världen. Ja, och en del prylar också (skratt).

Vilka av alla de konserter du sett har gjort de starkaste avtrycken?

– Tisdag den 22 juli 2003, Cirkus i Stockholm. Klubbspelning, en dröm som gick i uppfyllelse. Jag stod på golvet nästan allra längst fram. När de spelade ”That’s how strong my love is” så stannade förbanne mitt hjärta en stund. Samt 50-årsfesten på O2 Arena i London 2012 som var en rent makalös tillställning.

Tills sist, gjordes det bättre musik förr?

– Det beror på vad du menar. Musiken var till största del bättre förr men i dagsläget är många av våra gamla stora husgudar ute och turnerar så vi får chansen att se bra konserter. Men jag tror att det blir magert för gamlingar som jag när dom lagt av.