Mark Hollis – han kom, hördes, gjorde avtryck och… försvann

251
Annons

Bild

Under några år på 80-talet lyssnade jag ofta på Talk Talk.

Such a shame, It´s my life, Spirit of Eden.

Jag gillade soundet – där synthpopen mötte rocken –, jag gillade texterna och framför allt älskade jag Mark Hollis röst.

Sedan… ja, Talk Talk försvann där på 90-talet. Tystnade.

Mina Talk Talk-skivor stod kvar i skivhyllan, spelades ibland men samlade i regel bara damm.

Nu tar jag fram dem igen.

Lyssnar på dem på nytt.

Annons

Och inser att de flesta av låtarna känns lika starka i dag som när jag först hörde dem.

Det är inte som med till exempel Eurythmics, som var stora ungefär samtidigt, men där mycket passerat bäst före-datum för länge sedan.

Talk Talks musik har åldrats med värdighet.

Men vart tog Mark Hollis vägen?

Sedan Talk Talk lades ned och efter sin egen soloplatta 1998 klev han mer eller mindre av och bort från sin musikkarriär.

Jag läser en gammal intervju med honom på nätet där han förklarar att han valde familjen framför karriären.

”Andra människor kanske kan göra det, men jag kan inte åka på turnéer och samtidigt vara en bra pappa.”

Dessutom var han trött på kommersialismen i branschen.

Han har varit delaktig i en del mindre projekt men i stort sett hållit sin linje att lämna karriären bakom sig.

Med åren har Mark Hollis blivit en kultfigur.

Det finns något mytiskt och mystiskt över honom.

En hyllad artist som tar steget till mer eller mindre anonymitet är inte alldeles vanligt. Men Mark Hollis gjorde det.

Such a shame, säger vi som skulle ha velat höra mer från honom.

It´s my life, säger Mark Hollis.

Och för det förtjänar han respekt.

Stor respekt.

Mark Hollis. En kompromisslös man som lämnade en bransch som stod honom upp i halsen. Men det han gjorde med Talk Talk och på egen hand gjorde djupa avtryck.

Bild