Konstnären Björn Krestesen: ”Man måste alltid våga utmana sig själv…”

758
Björn Krestesen. Foto: Olof Wigren.
Annons

En konstnär som inte vågar gå utanför sin egen trygghetszon, som enbart tangerar sig själv i stället för att utmana sig, kan till slut lida en själslig död.

Björn Krestesen har lovat att till varje pris undvika det. Även om det kan innebära vissa risker.

– I värsta fall får jag köra buss igen. Jag har ett busskort som inte går ut förrän om några år, ler han.

Det var i början av 1980–talet som konstnären från Stockholm skaffade sig en bas även i Häggbränna, Björkå bruk.

– Jag och min fru Britt hade kompisar från Nacka som flyttat hit upp. Vi besökte dem och jag blev helt tagen av platsen.

– Så hittade vi det här stället och köpte det. Kompisarna från Nacka har dragit för länge sedan, men vi är kvar och tillbringar allt mer tid här varje år. Numera minst sju månader om året, fördelat på olika perioder.

Då, när Björn och Britt köpte stället, bestod det av ett boningshus och en ladugård. Numera är boningshuset utbyggt, ladugården riven och på tomten står det flera andra byggnader som Björn byggt av lösvirke i etapper. Bland annat gäststugor, en japansk trädgård och hans ateljé.

– Men det fick ta sin tid. Jag kände när jag kom hit att jag var tvungen att först känna in miljön och naturen, sedan bygga.

Annons

– Jag har inte längre någon ateljé i Stockholm, utan det mesta görs i den här ateljén och i olika konstnärsverkstäder där jag är medlem. En av dem finns i Örnsköldsvik, berättar han.

Björn är tredje generationen av konstnärer i familjen. Han farfar och far hade också detta yrke, liksom hans båda döttrar har det.

– Jag väntade rätt länge med att söka till någon akademi eller skola för att utveckla mitt skapande. Jag var min fars öga i hans ateljé från tre års ålder. Att se hans skapande, att studera hans bilder och prata men min far om dem, det var en fantastisk utbildning.

– Ofta kom också hans kolleger på besök. Sven X:et Erixson och Bror Hjorth bland andra, minns Björn.

Häggbränna har alltmer kommit att bli hemma för Björn Krestesen. Foto: Olof Wigren.

Han var 23 år när han 1974 sökte och kom in på Kungliga Konstakademien. 900 kände sig kallade, tolv antogs.

– Då jobbade jag också som skådespelare och scenograf på Teater 9 i Stockholm och på nätterna körde jag buss. Busskörandet slutade jag med efter ett tag. Det slet för hårt att kombinera två jobb med studier.

Björn fortsätter:

– Jag har jobbat hårt för att kunna leva på mitt konstnärskap och jag har aldrig behövt ta något extrajobb sedan jag gick akademien, men jag är ödmjuk inför detta faktum. Det handlar inte bara om skicklighet utan också om tur. Det är jag medveten om.

När han fortfarande gick på konstakademien hade han en uppfattning om vilka gallerier som han skulle vilja samarbeta med.

– Till min stora glädje visade några av dem intresse för mig på elevutställningarna, så jag behövde inte bearbeta dem. Det föll sig naturligt.

Utställningarna, de offentliga arbetena och stipendierna har med åren blivit många. Björn Krestesen är känd och representerad långt utanför landets gränser.

– Jag är dock den förste på tre generationer som bor i det land jag är född i.

Hans far kom från Danmark till Sverige som 19–åring, direkt efter andra världskrigets slut. Hans mor med familj kom från Norge till Sverige när modern var 19 år.

Björns föräldrar blev båda över 90 år och levde tillsammans i 71 år. Från 1949 i Nacka.

– Här i Häggbränna känner jag mig nog mest hemma och tillfreds med tillvaron. Och det beror lika mycket på naturen och lugnet som på människorna som bor i byn.

– Jag känner harmoni här och jag kan jobba disciplinerat men också utföra sysslor på gården och få intryck som är välgörande för den kreativa processen, säger han.

Musiken är en ständig inspirationskälla.

Eller, rättare sagt en ledsagare in i känslodepartementet.

– Operamusik kan fungera på det viset för mig. Det beror förstås på vilken sinnesstämning jag befinner mig i, men musiken – och det jag har omkring mig – har stor betydelse för hur idéer och infall överförs till bilder på en duk.

Han säger att han omväxlande jobbar snabbt – ”hur snabb man nu är i förhållande till andra, det är ju svårt att veta…” – och ibland tar väldigt lång tid på sig.

– En bild jobbade jag med från och till i 13 år. Sedan kastade jag bort den.

Över tid har Björn växlat över från en till en början ganska expressionistisk stil till att bli mer eftertänksam. Oavsett om det rör sig om måleri, grafik eller akvareller.

– Det är samtidigt ett uttryck för att jag inte velat stanna upp utan alltid gå vidare och utforska mer. Tänja på gränserna. Inte fastna. Det är ett löfte jag givit mig själv, att inte bli fast i en form som känns bekväm och trygg.

– Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag inte ständigt utmanande mig själv, även om det är förenat med risker.

Det innebär också att våga ifrågasätta, både sig själv och andra.

– Sedan har jag full respekt för att alla konstnärer inte kan resonera eller agera som jag gör. Står valet mellan att få pengar till mat på bordet åt sig och sin familj och tvingas göra avkall på sina värderingar, eller att säga nej tack och bli utan jobb är det fullt förståeligt att man väljer det förstnämnda.

– Återigen, jag är ödmjuk inför att jag är och har varit ganska priviligierad. Tillräckligt många har gillat det jag gjort och betalat för det, och jag tar det aldrig för givet. Inte ens nu när jag snart ska fylla sjuttio.

FOTNOT: Detta reportage har även varit publicerat i tidningen Nordsverige.

Björn i sin ateljé i Häggbränna. Foto: Olof Wigren.

FAKTA OM BJÖRN KRESTESEN

Ålder: 68 år.

Familj: Hustrun Britt, 68, och döttrarna Moa, 43, och Mikaela, 39, samt barnbarn.

Bor: i Häggbränna, Björkå bruk, och i Stockhom.

Yrke: Konstnär.

Äter helst: Grillade lammkotletter med tzatziki, ugnsstekt potatis med fetaost.

Dricker helst: En kall Mojito, Retsina eller ett italienskt, rött apassimento-vin.

Tittar helst på: Min härliga fru.

Läser helst: En bra deckare är aldrig fel.

Lyssnar helst på: Opera, Rigoletto.

Det gör mig mest inspirerad: Entusiasm.

Det gör mig mest frustrerad: Fundamentalism, dumhet och olika löner mellan könen.

Motto: Utmana! Tangera inte bara det du redan kan.