Jag blir tårögd och varm inombords när idrottens trotjänare hyllas

75
Hammarbys Kennedy Bakircioglu under en hyllningsceremoni efter matchen i Allsvenskan mellan Hammarby och HŠäcken i går. Foto: Andreas L Eriksson/Bildbyrån.
Annons

För den som inte har något som helst intresse av idrott kanske det är svårt att bli berörd eller förstå känslorna.

Men själv blir jag både tårögd och varm inombords när idrottens trotjänare hyllas.

I helgen hände det igen.

Tre gånger om, dessutom.

När näst sista omgången av Allsvenskan avgjordes, var det tack och adjö-stund inför hemmafansen för tre klubbikoner.

Kennedy Bakirciouglu gjorde sin allra sista match på Tele2 Arena och fick mäktiga och välförtjänta ovationer från den publik som följt honom under alla hans år i Hammarby. Kennedy är en av de allra största i ”Bajen” genom tiderna och ett enastående föredöme som sportsman.

Jag kommer att sakna Kennedy.

Norrköšpings Andreas Johansson mottar fansens hyllningar efter slutsignalen i går. Foto: Peter Holgersson/Bildbyrån.

Detsamma gäller Andreas Johansson i IFK Norrköping, som tackade sin publik på Östgötaporten Arena i går tillsammans med lagkamraten Daniel Sjölund som också spelade sista gången på hemmaplan.

Annons

Johansson har varit en stabil och trygg spelare och stark ledare under alla sina år i ”Peking” och om jag får önska någonting, får han avsluta sin tid i klubben som svensk mästare ännu en gång efter sista omgången.

Till sist var det farväl även för Tobias Hysén som efter 380 A-lagsmatcher för IFK Göteborg i går gjorde sin sista match på Gamla Ullevi. ”Blåvitt” har haft en medioker säsong och sista hemmamatchen i går var inget undantag. Men Tobias fick i alla fall motta fansens kärlek.

IFK Gšöteborgs Tobias HysŽén gŒör ett varv runt planen med en av sina sšöner och tackar publiken. Foto: Michael Erichsen/Bildbyrån.

I dagens elitidrott är trotjänarna b e t y d l i g t färre än när lagidrotter som fotboll och ishockey genererade mindre pengar.

Förr i tiden var det vanligt att spelare stannade i samma klubb under hela sin karriär.

Idag är det inte alls så.

Därför blir det så känslosamt och stort när ikoner som Kennedy, Andreas, Daniel och Tobias gör sina sista framträdande inför de fans som sett dem spela i sina respektive klubbar under många, många år.

Då fäller även jag en tår, trots att jag inte hör till lagens trogna supportrar.

Jag gråter för att det är vackert och värdigt och för att jag vet hur mycket idrotten och dess trotjänare betyder för många människor. Och kommer att göra även framöver.