”Jag är född på Ulvön och den kommer alltid att vara hemma för mig” säger 90-åriga Lissie Bergström

1229
Lissie Bergström. Foto: Privat.
Annons

Lissie Bergström fyllde 90 år i våras.

En charmerande kvinna som bättre än någon annan känner till hur Ulvön utvecklats under 1900-talet fram till nu.

– Jag är född på ön och den kommer alltid att vara hemma för mig, säger hon.

Hennes leende är det varmaste du kan tänka dig, ögonen lika nyfikna som hos ett litet barn och när hon berättar, målar hon bilder som blir till en historisk tillbakablick på ett fascinerande liv på Ulvön.

Lissie Bergström har bott här i nästan hela sitt liv.

Tillsammans med sin avlidne make, den driftige mångsysslaren Calle, har hon upplevt när det bodde flera hundra personer på ön.

Det var hennes släkt som startade Ulvö Lilla Salteri 1894 och ingen nu levande människa kan beskriva Ulvön mer initierat än Lissie.

– Du förstår, jag har gjort allt möjligt på ön, säger hon och skrattar.

Fiskarjänta föddes hon till, men hon har även jobbat i handelsbod, ansvarat för postkontoret och telefonväxeln.

Annons

Det sistnämnda fram till 1961 då telefonstationen automatiserades.

– Det var roliga år. Men ett av de starkaste minnena jag har är ändå när vi fick elektricitet på ön 1946, sedan prosten Gidlund som verkade på ön påverkat de som bestämde att ta beslutet. Vi använde oss av levande ljus och karbidlampor fram till dess.

– Den dagen gatlamporna tändes kändes det högtidligt, säger hon.

Då hade andra världskriget avslutats året dessförinnan och en holländsk sjöman flutit i land på stranden, sedan den båt han jobbade på sänkts av ryssarna eller tyskarna.

– Kriget kom alldeles inpå oss då, det kändes med ens hotfullare när den där sjömannens svårt medfarna kropp hittades. Vi var ju så nyfikna och dumma att vi prompt skulle dit och titta på honom. Det var en otäck syn…

Men det mesta var trots allt fridfullt och även om vardagarna bestod av mycket jobb och många sysslor, fanns det en härlig sammanhållning bland befolkningen.

– Framför allt ungdomsåren var underbara, då vi ofta rodde till grannön Grisslan för att roa oss. Vi hittade på väldigt mycket tillsammans, säger Lissie.

Skärgårdshotellet, som byggdes 1905, var dock något som öborna sällan besökte.

– Det var mest stadsborna och de välbärgade som åt, drack och bodde där. De som hade råd att unna sig och ha semester. Jag minns att det fanns en inglasad veranda på övervåningen som kallades för Lyktan där männen satt och drack grogg.

– Första gången jag fick äta på hotellet var när en morbror till oss kom från Amerika och hälsade på en sommar. Då bjöd han släkten på hotellet. Det var något mycket märkvärdigt. Det glömmer jag aldrig, säger Lissie.

Det enkla livet var annars det som gällde.

Enkelt och mestadels mycket lyckligt.

– Jag har haft ett bra liv, säger Lissie, och hennes ansiktsuttryck förstärker hennes ord.

Sedan maken Calle dog 2010 har hon tillbringat vintermånaderna i en lägenhet i Örnsköldsvik.

– Den är trivsam och jag har en jättefin utsikt. Men det är på Ulvön jag hör hemma. Här och ingen annanstans, säger Lissie Bergström.