Idag minns jag Tommy Sandlin. Den mest hängivna och genuina hockeymänniska jag någonsin träffat.

2536
Tommy i MODO:s bås 1979. Foto: Bildbyrån.
Annons

28 december. Detta datum för tolv år sedan, 2006, ringde Magnus Nyström på Expressen och ville ha en kommentar från mig om Tommy Sandlin.

”Vad säger du om Tommy?”

Jag kunde knappt förstå vad Magnus sa. Att Tommy Sandlin var död. Jag hade ju pratat med honom bara ett par dagar innan.

Tommy Sandlin, en av Sveriges mest legendariska och framgångsrika hockeytränare genom tiderna, hade nyss kommit hem från sjukhuset efter att ha drabbats av en hjärtinfarkt – det var inte hans första – och vi pratade med varandra på telefon på julen, om livet och hur det kunde komma sig att en renlevnadsmänniska som Tommy kunde drabbas av hjärtproblem och vi skulle höras igen kort inpå det nya året för att diskutera hans kommande krönika i tidningen.

Nu var han död och det kändes chockartat.

Foto: Bildbyrån.

Jag svarade Magnus Nyström den 28 december 2006 att Tommy Sandlin var den mest hängivna och genuina hockeymänniska jag någonsin träffat. Och så tänker jag om honom fortfarande. Men också på att han var en människa vars värderingar jag till mångt och mycket delar och att vi på kort tid kom att skapa en relation som gör att jag ännu idag, tolv år efter hans död, fortfarande blir tårögd över att han inte finns med oss längre.

Jag saknar hans klokskap och våra samtal.

Tommy Sandlin var en uppskattad och engagerad medarbetare i tidningen HOCKEY, som jag var och fortfarande är redaktör för, sedan han avslutat sin tränarkarriär och ända fram till sin död.

Annons

Bland det sista han gjorde var att skriva en krönika till tidningen och i samråd med hans fru Birgitta publicerades den postumt.

”Tommy hade verkligen velat det” förklarade Birgitta och jag var övertygad om den saken.

Idag tänker jag lite extra på Tommy Sandlin och det här är en redigerad version av minnestexten som jag skrev om honom i tidningen HOCKEY för tolv år sedan:

Tommy Sandlin och Curre Lundmark under VM 1987. Foto: Bildbyrån.

Sista gången jag talade med Tommy Sandlin var på julafton 2006.

Han hade nyss kommit hem från sjukhuset efter en hjärtinfarkt. Han var trött men sa att han kände sig pigg efter omständigheterna. Vi pratade om livet, om hans nästa krönika i magasinet Hockey och om att han fortfarande närde en förhoppning om att få träna ett lag till hösten igen.

”Ett juniorlag, det spelar ingen roll. Bara jag får utveckla spelare” sa Tommy.

Några dagar sedan var han död. Mannen som brann för hockeyn mer än de flesta. Som aldrig läste sig mätt på ledarskapslitteratur, som aldrig såg sig trött på små detaljer i spelet, som alltid ville omsätta nya teorier i praktiken och som alltid ville få människor att växa för att nå framgång.

Tommy Sandlin vann sju SM-guld, ett VM-guld, ett EM-guld, ett VM-silver, två OS-brons, ett VM-brons och blev trea med Tre Kronor i Canada Cup 1987. Två gånger blev han Årets Coach i svensk hockey. Under två perioder var han förbundskapten för Tre Kronor, 1978-80 och 1986-90. Ingen annan ledare har vare sig före eller senare fått det förtroendet en andra gång.

Men så var också Tommy Sandlin en mycket speciell tränare. Den störste vi haft i detta land. En nytänkare och filosof som vågade bryta mönster och lät sig influeras av sådant som andra inte ägnade en tanke. Han var en stor inspiratör, han delade generöst med sig av sina kunskaper i ord och handling och han var i många avseenden en föregångare.

Under hans långa karriär fick han uppleva både triumfer och hårda bakslag. Han var inte de stora gesternas eller det bullrande skrattets man, han var en känslomänniska som bar mycket inom sig. Han uppskattade vänskap och ärlighet och tog det hårt när han blev sviken.

Under stundom stormade det kring hans person, både i klubblag och i Tre Kronor, och det var inget som Tommy enkelt skakade av sig. Han drev den linje som var hans mycket hårt och det gav honom motståndare. Han kunde uppfattas som allvarlig och nästan trist, men alla dem som kom honom nära kan berätta om en människa som i grund och botten var positiv och lättsam och därtill hade stor omtanke om andra.

När MODO-ordföranden Åke Eklöf avled i december 2006 var Tommy mycket nedstämd.

”Det har varit några tunga dagar” berättade han för mig. ”Under våra sex år i Örnsköldsvik var Åke den jag pratade med mest av alla och i stort sett dagligen. Han var en av elithockeyns absolut finaste människor”.

Ödet ville att Tommy skulle gå bort bara ett par veckor efter Åke.

Segerjubel efter SM-guldet med Brynäs 1993. Foto: Bildbyrån.

Av Gävle Godtemplare fick han sitt första tränaruppdrag, som ansvarig för pojklaget, sedan han avslutat sin egen spelarkarriär som 17-åring. Snart blev han A-lagstränare och när han kom till Brynäs IF inte ens fyllda tjugofem år väckte det inte bara uppmärksamhet; det var också inledningen på en fantastisk period.

Under Tommy Sandlins ledning vann Brynäs SM-guld fem gånger under 70-talet. Den unge tränaren klarade av att handskas med stora personligheter och starka viljor. 1993 lyckades han vinna guld med Brynäs ännu en gång. 1979 blev han guldtränare i MoDo.

Sitt sista tränaruppdrag hade han i norska Trondheim.

Förhållandet till Brynäs var tidvis ansträngt. Motsättningar och bråk påverkade relationen mellan Tommy och föreningen. Men han var brynäsare av hela sitt hjärta och missade ogärna en hemmamatch. Han gladdes också mycket åt nya Läkerol Arena, där han från sin plats högt upp på läktaren följde spelet, emellanåt med kikare för att se bra.

Tommy kunde uttala besvikelse över orättvisor som han tyckte drabbat honom och löften som visat sig inte vara värda vatten. Men jag uppfattade honom inte som bitter. Mer uppgiven.

I en hård värld där vassa armbågar och en rapp käft ofta vinner fördelar, passade inte riktigt Tommy Sandlin in. Kollegor tyckte att han skulle ta för sig mer, men det var inte hans stil.

Han ville inte heller trycka på för att gå före i kön för att få genomgå den höftledsoperation som han längtade efter och hindrade honom ifrån att verka som tränare den sista vintern. ”Det finns säkert dem som har det ännu svårare än jag” sa han när vi åt lunch i Örnsköldsvik under hans sista höst.

Han fascinerades av de nya och moderna arenorna men var orolig för att hockeyns själ skulle bli svagare om det blev för mycket Big Business.

De sista åren hade han mer eller mindre slagit bort tankarna på att komma tillbaka till hockeyns finrum. Han ville bara ha ett lag att träna några sista säsonger och sedan dra sig tillbaka till ett liv som pensionär. Utan att för den skull sluta att följa den sport han levde så intensivt med, in i det sista.

Så ofta han kunde umgicks han också med sina barn och barnbarn. Med barnbarnet Sebastian gick han på hockey så fort chansen fanns och tillsammans analyserade de matcherna efteråt. Det var högtidsstunder för Tommy, de betydde så mycket för honom. Han pratade ofta om dem.

Foto: Bildbyrån.

Nu finns inte Tommy Sandlin med oss längre. För hustrun Birgitta och den övriga familjen är saknaden stor. En kär make, pappa, farfar och morfar är borta. Men stor är också saknaden hos många andra, som hade förmånen att få lära känna människan och hockeytränaren Tommy Sandlin.

Han kallades ibland för Hockeyprofessorn. Och klok var han, i hockeysammanhang gränsande till genialisk.

Mest av allt var han dock en enkel människa som älskade hockey och människor och som inte behövde de stora scenerna för att känna äkta glädje och innerlig tillfredsställelse över att nya idéer visade sig fungera i praktiken.

Få har gjort så mycket för så många och krävt så lite tillbaka som Tommy Sandlin.

Tack, Tommy, för allt.

Tommy Sandlin i Björklövens bås 1985. Foto: Bildbyrån.