I morgon är det årets surströmmingspremiär. Och notera: Surströmming luktar inte, den d o f t a r!

4493
Foto: Olof Wigren.
Annons

Om den skapats idag, hade den knappast kallats surströmming.
Ordet sur är inte direkt positivt. Dessutom är ju strömmingen fermenterad. Jäst.
Påhittiga entreprenörer hade säkert kunna hitta på ett bättre namn än surströmming och fått den att nå ännu fler människor, en ännu bredare målgrupp.
Men nu har vi surströmmingen och den ska vi göra allt för att lyfta till en nivå som den förtjänar.

Ja, du och jag som redan förstått att den är en delikatess utöver det vanliga och äter den med stor njutning, behöver förstås inte övertygas. Vi kommer att vara gedigna surströmmingsambassadörer så länge vi lever.
Det är dem som ännu inte upptäckt smaksensationen eller avskräckts av tramsiga Youtube–filmer där personer äter strömmingen utan att filea den, som ska bjudas in för att ge den en ärlig chans.
Värst är det när kockar – yrkesarbetande matmänniskor, som borde hantera alla råvaror med största respekt och värdighet – larvar sig med surströmmingen och försöker få den att framstå som en nästan oätlig maträtt.
Det är betydligt mer ruttet än den förruttnelse som uppstår när surströmmingsburkar förvarats i värme under några år.

Heder åt Leif Mannerström som genom sitt eget varumärke gjort en stor insats för att ge surströmmingen ännu högre status bland folk i gemen.
Hans surströmming, som tillverkas av Röda Ulven i Skagshamn, är för övrigt mycket bra. En av mina personliga favoriter.
Att den kostar över 100 kr burken är också helt rätt, i min värld. Precis som att den underbara surströmmingen från Rovögern i Västerbotten kostar ännu mer.
Surströmming är svensk husmanskost och kan ätas när som helst, året runt, men genom att låta de bästa sorterna kosta mer blir den per automatik även ett alternativ som festmåltid för fler människor.
Så simpelt kan det faktiskt vara.

Jag anser för egen del att surströmmingen är Norrlands egen nationalrätt och jag är full av beundran för de saltörer och entusiaster som gör att traditionerna lever vidare och att intresset för surströmming sprids i vidare kretsar.
Det är fascinerande att prata med bland andra Björn Lundgren på Rovögern, Janne Söderström på Oskars, Hans–Erik Englundh på Borkbosuringen, Johan Berlin på Röda Ulven och Ulf Lindgren på Grand Kallax om deras passion för surströmming.
De är verkliga kulturbärare.
Det är sådan personer som borde bli föremål för Youtube–filmer som sprids på nätet.
Nu är det snart midsommar och jag ser fram emot en sommar med flera surströmmingsmiddagar vid havet. Jag har redan ätit surströmming över tio gånger i år och haft några av årets bästa stunder i samband med det.
Avslutningsvis tycker jag att det är hög tid att reda ut ett utbrett missförstånd:
Surströmming luktar inte, den d o f t a r!

För övrigt äter jag surströmming på fredag, inte i morgon. Och jag äter fjolårets surströmming, som i regel alltid är bäst.

Annons