Jag minns det som vore det i går, även fast jag gjort mitt bästa för att förtränga det:
Högstadiet i Herrskogsskolan, numera Höga Kusten-skolan.
Årskurs åtta.
Lektion i fysiksalen.
Klassföreståndaren Torsten – som alltid kom för sent till dagens första lektion, men blev vansinnig om någon elev gjorde samma sak – stod bakom katedern och vi andra, trettio elever, satt i bänkarna.
Han var tyst i säkert tio sekunder.
Sedan sa han, med lugn röst:
”Jag läste i tidningen i morse att en Olof Wigren skrivit en artikel…”
Jag blev pionröd i ansiktet.
För på den tiden hade jag oerhört lätt att rodna och Torsten, som givetvis uppmärksammat det, utnyttjade min sårbarhet inför alla klasskompisar.
”Jag vill bara säga en sak…” sa han.
Gjorde en ny konstpaus.
”… Du ska inte tro att du är nåt!”
Rösten var skarp, blicken mörk och han tittade på mig länge innan han började lektionen.
Om det funnits en knapp som öppnat en lucka under stolen, hade jag tryckt på den och försvunnit ner till… ja, vad som helst utom att sitta och känna mig tillplattad, förudmjukad, tillintetgjord.
Jag undrade då, och jag har undrat sen:
Varför han sa så?
Varför han gjorde på det sättet?
Vilket var hans motiv?
Vad ville han uppnå?
Jag vet inte.
Mer än att det riktades mot någon som aldrig någonsin trodde att han ”var nåt”.
Kanske ville han bara förudmjuka mig, kanske fanns det någon slags märklig avundsjuka i botten.
Indirekt gjorde han min vilja att bli journalist, skrivare, ännu starkare. Men jag kan ändå inte förlåta det han utsatte den blyge eleven för.
Under de tre åren på högstadiet lärde han mig varken något om fysik eller matematik, han enbart skrämde och sårade mig.
Ärligt talat kan jag fortfarande tänka tillbaka på min klassföreståndare Torsten som en av de mest vedervärdiga människor jag stött på.
Detta kom jag att tänka på härom veckan när jag passerade förbi min gamla högstadieskola.
Den ger mig fortfarande bara dåliga vibbar, fastän det är över 33 år sedan jag senast var inne i den…