För mig kommer alltid Frank Sintra att vara nummer ett.

261
Annons

Rösterna som fäst i mitt inre har blivit många genom åren. Bara när det kommer till sångare finns det en hel skrälldus. Mick Jagger, John Hiatt, Mark Knopfler, Lucinda Williams, Bruce Springsteen, Willy DeVille, Tina Turner, Louis Armstrong, Art Garfunkel, David Crosby, Luciano Pavarotti, Bonnie Raitt, Jussi Björling…

Ja, listan kan göras betydligt längre än så.

Men ingen röst har gjort ett starkare intryck på mig än Frank Sinatras.

Ingen.

Jag har glömt när jag hörde den för första gången men det måste ha varit för över 45 år sedan när hans storhetstid av de flesta ansågs vara över.

Innan comebackerna.

Innan de nya hyllningarna.

Långt innan Duets-plattorna.

Annons

Och jag, en liten palt, hade inte en aning om vem han var.

Jag visste bara att det var något mycket speciellt med rösten.

1969 skulle Sinatra göra ”My Way” och nå en av sin fantastiska karriärs magnifikaste höjdpunkter.
Men nu var det fortfarande 1968 – sent -68, jag var själv drygt ett halvår och ovetande om all den musik som skulle ge mitt liv en större innebörd… – och Francis Albert Sinatra behövde ge ut en ny skiva för att hålla det tempo som fansen och skivbolaget Reprise krävde.
Det blev ”Cycles”.
Av få ansedd som någon av hans riktigt stora skivor men ändå av hög klass. För mig personligen har den kommit att bli en av senare års favoriter.
Här sjunger Sinatra bland annat ”Rain in my heart”, han gör mästerligt den av Joni Mitchell skrivna ”From both sides, now”, han levererar en stark version av Jimmy Webbs ”By the time I get to Phoenix” som Glen Campbell hade haft en hit med, han avrundar hela plattan med den sköna ”Gentle on my mind” men framför allt gör han titelspåret ”Cycles” så avsiktligt släpande elegant som var Sinatras stora mästerskap tillsammans med hans frasering.
När Sinatra sjunger ”Cycles” är det hart när omöjligt att inte blunda, luta sig tillbaka och bara vara i nuet. Det är vackert vemod förpackad i den främsta av röster.
”So I’m down and so I’m out
But so are many others
So I feel like tryin’ to hide
My head ‘neath these covers
Life is like the seasons
After winter comes the spring
So I’ll keep this smile awhile
And see what tomorrow brings
I’ve been told and I believe
That life is meant for livin’
And even when my chips are low
There’s still some left for givin’
I’ve been many places
Maybe not as far as you
So I think I’ll stay awhile
And see if some dreams come true
There isn’t much that I have learned
Through all my foolish years
Except that life keeps runnin’ in cycles
First there’s laughter, then those tears…”

Francis Albert Sinatra föddes i Hoboken, New Jersey, 1915 och dog i Los Angeles den 14 maj 1998 efter en av flera hjärtattacker som drabbade honom i slutet av hans liv. Ett liv som var ytterst innehållsrikt, som levdes hårt men också långa perioder i en explosiv stjärnglans. En skarp kontrast till den fattiga uppväxt han hade upplevt i de italiensk-amerikanska arbetarkvarteren i sin hemstad, innan han inspirerades av Bing Crosby att bli sångare.

Och s o m han blev det.

När Sinatra dog var han sedan länge den störste.

The Voice.

Rösten.

En röst inte lik någon annans, en röst som kunde vandra mellan kraft och svaghet, en röst som ömsom sjöng, ömsom berättade de låtar som andra skrev åt honom och som han gjorde odödliga: ”My Way”, ”Strangers in the night”, ”Fly Me to the moon”, ”New York, New York”, ”That´s life” och otaliga fler.

Richard Harrington beskrev väldigt bra Sinatras röst i en artikel i Washington Post en kort tid efter hans död:

”Sinatra’s natural, conversational manner, his masterful phrasing, his evocation of uncluttered emotions, all of it got under our skin. The voice changed, sliding, as Sammy Cahn once wrote, ”from violin to viola to cello,” and in later years Sinatra turned his weaknesses into assets: The voice – darker, thicker, tougher – serviced the songs in a new manner. It made no difference, because fans always heard him with the innocence of yesterday’s ears.” 

För mig finns det ingen större sångare än Frank Sinatra.

Ingen som nått så djupt in under skinnet på mig, tagit sådan självklar plats i medvetandet, byggt bo i hjärtat och som är lika levande i mig nu fastän det är över 20 år sedan rösten tystnade.

Bäst gillar jag ”My Way”.

Jag tycker att den ä r Sinatra.

Mannen, sångaren, legenden som gick sina egna vägar. Inte alltid de rakaste vägarna, men med bestämda steg och som gjorde avtryck och intryck som skapade historia.

Kuriosa:

* Frank Sinatra vilar på Desert Memorial Park i Cathedral City, Kalifornien.

* Hans sista ord lär ha varit ”I´m losing it”.

* På hans gravsten står det: ”The Best is Yet to Come”.

* Han begravdes med ett paket Camel-cigaretter, en flaska Jack Daniels – båda var ständiga följeslagare till honom under hans liv – och en Zippo-tändare.

Nu lyssnar jag på ”My Way”.

Sinatra må vara död men musiken han spelade in är evig.

Och evigt tacksam för det är jag.