En bild från 80-talet, minnen från en spännande tid och tankar på personer som passerat revy.

2872
Annons

Elva män, alla lite på lyset.

Män förresten. Själv var jag bara en ung pojke.

Året är 1985.
Det är gemensam fest för Nya Norrlands och Dagbladets sportredaktioner i Härnösand.
Vi har druckit lite öl och whisky, pratat skit och lyssnat på en fotbollstränares berättelser.
Nu ska vi ut på krogen.
Minns jag inte fel började det på Fyrklövern, sedan hamnade vi på olika ställen.Jag hade inte åldern inne för någon av de ställen som frekventerades men jag kom in ändå.

På den här tiden var man ansedd som vuxen och mogen oavsett ålder om man jobbade som journalist.

Ingen frågade om mitt leg.
Från det att jag kom till Härnösand till dess att jag flyttade till Örnsköldsvik – sex år mellan 1984 och 1990 – gick jag regelbundet på Statt som hade 23-årsgräns. Trots att jag inte fyllt 23 ens när jag lämnade Härnösand.

Jag nekades aldrig att komma in.

Jag fick däremot intyga att mina äldre kompisar hade åldern inne.
Man lyssnade på en journalist på den tiden.
Även fast han var ung.
Det var kanske bättre förr, när allt kommer omkring.

Men nu var det den här bilden och den här kvällen.
Vilket gäng.
Bakre raden från vänster:
Jonny Dahlgren. Sollefteågrabben som älskar sitt Nipsta´n och ofta åkte hem på helgerna när han var ledig. Jag och Jonny bodde grannar på Västra Ringvägen. Kullen, som området kallades. Han jobbar numera på Allehanda Medias redaktion i Sollefteå. Hemmaplan.
Ronny ”Geson” Gunnarsson. Karismatisk fotbollstränare i Kramfors-Alliansen. Han hade varit förbundskapten på Färöarna och suttit i Tipsextra en lördag. Nu var han i Kramfors och vände upp och ned på det mesta. Den här aftonen ska han gå förbi hela kön utanför Fyrklövern, visa upp Tränarföreningens medlemskort och bli insläppt som en VIP-gäst. ”Geson” är sedan länge bosatt i norska Porsgrunn.
Håkan Lövström. En skön typ från Sollefteå som raggade artister till en klubben Club Color Climax – en kväll ringde Cia Berg och ville prata med honom, det var stort på 80-talet – och sedermera blev han tidningsmakare i Stockholm.
Jag. Ung, oförstörd, energisk och lite i gasen. Jag var i himmelriket. Något år senare skulle jag bli landets yngste sportchef, när redaktionschef Ove Byström utsåg mig till att driva sporten på Nya Norrland.
Peter Arnström. Sportchef på Dagbladet och den som gav mig min första anställning, ett vikariat som redigerare. En riktigt lirare med förflutet på Aftonbladet. Sedermera reporter på Sundsvalls Tidning.
Göran Persson. Sportchef på Nya Norrland innan mig. Älskade att dansa, skrev som en gud, gillade att göra kluriga rubriker och kom till oss från legendariska Stockholms-Tidningen. Göran fick mig att upptäcka John Hiatt och Willy DeVille. Och Bluebells. Numera är Göran friherren, efter flera år som redigerare Gefle Dagblad. Jo, det var så sant. Göran hatade pappersarbete. Jag gjorde ofta bevakningslistorna i stället för honom. Det blev min biljett till sportchefsbefattningen när han slutade.
Bengt ”Gallan” Gaulitz. Fotograf och krumelur. Han hade en ljusblå amerikansk van och bodde i Ytterfälle. Några år senare försvann han någon annanstans. Härom året fick jag veta att han dött i cancer. ”Gallan” var en av de mest speciella människor jag träffat i det här yrket, han var mycket snäll och mycket egendomlig. En levnadskonstnär.

Annons

Främre raden från vänster:
Egon Sundlöf. En av de färgstarkaste personer jag någonsin stött på och blivit vän med. Naturbarnet från Ullånger som, liksom jag själv, inte studerade till journalist utan blev en. Mannen som skickade mig mitt första presskort. S å många underbara historier jag har om Egon. Obetalbara. Egon var en klassisk nyhetsjägare som kom att gå från sporten till allmänna redaktionen och fortsätta att vara entusiastisk och nyfiken under hela sin yrkesbana. Egon dog, alldeles för tidigt, i cancer för några år sedan. Jag tänker ofta på honom. Han var en sådan människa som fastnade på en.
Nils Ågren. Frilansare från Örnsköldsvik. Snabb, produktiv, aldrig omöjlig. Idag jobbar han på Tidningen 7 och skriver företrädesvis om kultur.
Pelle Ehnberg. Kom senare att bli sportansvarig på Dagbladet och älskade engelsk fotboll. Det är ingen tillfällighet att han kom att bli ansvarig för Liverpools skandinaviska fan club.
Och så Tomas Frånlund. Larry Frånk. Jobbade kvar på sporten tills han gick i pension för några år sedan. Han är också en av dessa underbara personligheter man inte kunde undgå att älska. Snabbpratare. Som jag själv. När Frånlund och jag jobbade natt på sporten, blev det alltid bus. Herregud, vilka tider… En kollega beskrev samtalen mellan mig och Frånlund som en pingismatch. Det l ä t som en pingismatch. Och ingen hörde vad vi sa. Inte ens vi själva.

Ett fotografi.
33 år gammalt.
Och minnen som vore det i går.