Dick Burlin – hockeystjärnan som blev fastighetsentreprenör

205
Annons

Inte ens en allvarlig hjärnskakning och läkardomen ”aldrig mera hockey” kunde stoppa Dick Burlin från att spela vidare. Kalla det envist. Eller, att känna sig själv bäst.
I sin nuvarande karriär – den som bygghere och egen företagare – drivs han av lust och passion. Glädjen ska vara allestädes närvarande i vardagen.
Möt den f d hockeybacken som står bakom Skellefteås två nya höghus.

Det är på tomten Grunnan 1, mitt emot Skeriaområdet och alldeles intill Skellefteåälven vid Viktoriabrons södra ände, som Dick Burlins företag Snöstenen AB startat projektet med två höghus. Nu har han dock sålt det vidare till HSB.
Ett annat projekt är Höderskrapan inne i centrala Skellefteå som han driver i partnerskap med den ursprunglige fastighetsägaren.
Två spektakulära byggen.
Och de kommer att följas av flera. Med det är viktigt för Dick att poängtera, att det inte bara är planering och utveckling av höga hus som han är involverad i. Parallellt med tidigare nämnda projekt har han sedan en tid tillbaka förvärvat en äldre fastighet i centrala Skellefteå där två huskroppar är byggda i mitten av 1800-talet. En plan för att förädla och bevara dessa pågår just nu.
– Fastigheter och utveckling är det mest spännande och inspirerande jag någonsin sysslat med, säger Dick entusiastiskt.
Här får han både utlopp för sin kreativitet, entreprenörskap och ledaregenskaper. Det sistnämnda visade han prov på även under sin tid som hockeyspelare.
– Jag var nog alltid en sådan som ville vara med och påverka, vara delaktig, ha synpunkter och ömsom kanske jag upplevdes som jobbig, ömsom som en tillgång.

Från Piteå

Han började i Skellefteå AIK, A-lagsdebuterade för Clemensnäs i ettan 1988 och i Clemens gjorde han också sina sista matcher 2003/04.
Däremellan spelade han för AIK i Elitserien, HockeyAllsvenskan och ettan, en säsong för Piteå i ettan och näst sista säsongen – då han egentligen lagt av – blev det nio matcher för Halmstad Hammers som räddade kontraktet i HockeyAllsvenskan.
– Jag kom från Piteå till AIK som 16-åring när jag började på hockeygym. Innan flytten till Skellefteå var Dick med och vann TV-pucken med Norrbotten.
Utvecklingskurvan pekade rakt uppåt, det blev bl a 20 juniorlandskaper med spel i JEM 1988, där bland andra Nicklas Lidström och Mats Sundin var lagkamrater. 1989 hann det dock bara bli två matcher i Elitserien innan han som 19-åring på en träning ådrog sig en allvarlig hjärnskakning.
– Det var året efter att lulespelaren Hasse Norberg brutit nacken i Skellefteå ishall och det var stort fokus på huvudskador. Jag förbjöds av AIK:s läkare att spela. Ett tungt slag för en junior som hade framtiden för sig.
Men via olika vägar, och samma tester som för proffsboxare med liknande skador som den Dick drabbats av, fick han klartecken till spel efter tre säsonger.
– Det var en tuff resa tillbaka, men det blev väl några säsonger som var okey. Även om jag tyvärr inte fick vara med om att ta AIK tillbaka till Elitserien.
– Äventyret i Halmstad Hammers var kul för jag hade ju lagt av men höll mig i bra form. Min lillebror spelade där och jag jobbade i Halmstad på den tiden. Tränaren Uffe Weinstock frågade om jag kunde tänka mig att testa att spela för dem och jag sa, okey. Det blev ett bra inhopp, Halmstad Hammers klarade sig kvar i HockeyAllsvenskan – hur stor del jag hade i det får andra bedöma men det var en kul erfarenhet och roligt hockeyminne.

Bra spelsinne

Dick kompenserade sin relativa litenhet – han är kortare än 180 cm – med bra spelsinne och skridskoåkning.
– Skottet var däremot inget vidare, skrattar han.
Redan i slutet av 1990-talet, när han fortfarande spelade hockey på elitnivå, började Dick jobba halvtid för ett företag i IT-branschen.
– Jag slet hårt då, minns han. Det var hög prestation både på isen och på mitt andra jobb. Jag avancerade civilt, fick en chefspost för ett expanderande företag och flygpendlade till Stockholm under sista tiden jag spelade för AIK. Till sist tog det stopp, glädjen och lusten att spela fanns inte där. Jag bestämde mig då för att sluta med hockeyn, även om jag som sagt gjord nåt inhopp även efter det.
I samma vevva startade han eget bolag.
– Jag utvecklade ett antal gratisprodukter för turist- och restaurangmarknaden, bland annat Mr Walkabout i samarbete med Svenska McDonalds och lunch.se. Både produkterna bolagiserades och såldes vidare.

Jobbade som fastighetsmäklare

Dick blev på nytt anställd av ett företag med ambition att etablera sig i Sverige och han började pendla till Stockholm igen.
Fastighetsbranschen hade han varit inne och nosat på under perioden då han inte fick spela ishockey, då han jobbade som fastighetsmäklare i Skellefteå. Men hans intresse blev mer konkret efter att han som han själv beskriver det ”på hobbynivå” var involverad ett tomtprojekt i Hemavan under åren 2008 till 2010.
– Jag upptäckte hur mycket jag tycker om processen, allt ifrån markplanering till planlösningar. Det jag gjorde i Hemavan i kombination med tidigare affärer gjorde att jag till slut hade en ekonomisk plattform att våga satsa på egna fastigheter. Trots att det är en bransch med långa ledtider och stora risker.
– När man tittar tillbaka hänger allt ihop. Även om man utifrån kan tycka att jag haft många ”strängar på min lyra”, så är det mina tidiga projekt i kombination med framgångarna i Hemavan som byggt upp det kapital som gjorde det möjligt att ”släppa sargen” och investera och driva utvecklingsbara projekt som jag gör idag.
Förutom dem vi nämnde i inledningen av den här texten driver Dick ett nytt projekt i Hemavan med totalt elva fritidstomter och fem, sex andra projekt i stan som är inne i planeringsstadiet.
– Det är långa processer innan allt är klart så det gäller att ha flera bollar i luften.
Han betonar att det inte är Skellefteå kommun som är skälet till att det tar tid.
– Kommunen är väldigt bra att jobba mot och inriktad på bra lösningar. Det är regelverket i stort som gör att det tar längre tid till förverkligande än vad jag tycker att det borde göra.

Större tålamod

Otålig? Ja, lite kanske.
Men Dick Burlins tålamod är mycket större nu än i yngre dagar. Han har lärt sig att somligt inte går att skynda på. Uthålligheten har förbättrats och är en styrka.
– Men generellt är jag väldigt snabb på att hantera problem och jag är utpräglat lösningsorienterad. Jag tillåter mig inte att fastna i problem, i varje problem finns en möljigt.
– Sedan tycker jag att det jag gör är vansinnigt k u l! Det finns en passion i det här som kommer inifrån och som numera betyder minst lika mycket för mig som att tjäna pengar.
Han säger att han har nytta av sin bakgrund som hockeyspelare på det sättet att han trivs att jobba i team.
– När jag var liten ville jag bli gympalärare precis som pappa, sedan var det bara hockey men det bland det bästa jag gjort var att ändå satsa på studierna parallellt med hockeyn. De har jag haft stor hjälp av.
Då Dick slutade sin hockeykarriär fick han frågan om att vara delaktig i AIK på annat sätt.
– Men jag tror det är viktigt att man har passion och driv, vilket jag inte hade när jag valde att hänga upp skridskorna på hyllan, säger Dick.
– Jag tycker att AIK jobbat enormt bra och jag är full av beundran för det som de presterat på alla plan. Passionen för hockey har kommit tillbaka nu, men för mig räcker det att vara hjälptränare i U13-laget där min son Hugo spelar.
– Jag har mina byggprojekt, jag håller just nu på att renovera vårt hus, jag vill ha tid att umgås med familjen, sommartid följa sonen och dotter Molly-Märtas fotbollsspelande som åskådare, vintertid åka skidor och ha ledig tid. Inte bara jobba dygnets alla vakna timmar. Det är inte målet med livet.
Han har lärt sig av läxan…

– Numera är jag bra på att stänga av. Det säger också min sambo och livskamrat Johanna. Jag sover gott om nätterna. Så var det inte när jag jobbade med Mr Walkabout och nästan sprang in i väggen. Vid ett tillfälle kändes huvudet som en varm apelsin på grund av osund stress. Då bestämde jag mig för att tagga ned och nu tillåter jag mig inte att hamna där igen, säger Dick Burlin.

Annons