Christer Sehlstedt – målvakten från Luleå som blev trotjänare i Timrå

1220
Annons

När Timrå IK nådde sin allra största framgång – silver i Mästerskapsserien 1974 – var det med Christer Sehlstedt som förstemålvakt. Född i Luleå, trotjänare i Timrå tolv säsonger och med ett sista framträdande i Bergeforsens SK i division II 1986/87.

– Jag hade en fin karriär och fick vara med om mycket. Det var inte mycket pengar inblandat i hockeyn på min tid men det fanns en stark klubbkänsla, säger Christer.

Ambitiös, träningsvillig och med ett stort jävlar anamma.

Så kan man beskriva Christer Sehlstedt, idag 71 år och en av dem som startade och driver Bryggeriet Stenhammaren i Sundsvall.

Och lika seriös som Christer var under sin spelarkarriär, lika noggrann är han som ölbryggare.

Kvalitet går i alla lägen för kvantitet.

– Man är den man är, säger han som hade den legendariske målvakten Seth Martin i Trail Smoke Eaters som förebild.

Med Seth Martin på Hovet 1967. Ett stort ögonblick för Christer.

– Trail Smoke Eaters var ett ett amatörlag som blev kanadensiska mästare och därmed fick representera Kanada i VM 1961 och 1963. Seth Martin var deras stora nyckelspelare, säger Christer-

Annons

Sedermera kom Seth Martin också att representera St Louis Blues i NHL en säsong.

1967 fick Christer träffa Seth Martin på Hovet. Det mötet glömmer han aldrig.

Luleå SK, seriesegrare i Division III norra A 1966.

Christer växte upp i Luleå och spelade för Luleå SK till dess att han tagit studenten.

– Då flyttade jag till Stockholm för att gå på GIH, Gymnastik– och Idrottshögskolan, och i den vevan värvades jag av Djurgården.

Han kom till en anrik förening som var inne i en generationsväxling.

– Vi vann Ahearne Cup första säsongen minns jag, men annars gick det rätt tungt för oss.

– Det var i alla fall roligt att ha Hovet, alltså Johanneshovs isstadion, som hemmaplan. Den var intim, plåtig och det blev ett väldigt häftigt ljud i den under matcherna. Och det var två sektioner med bara ståplatspublik.

När Christer var färdigutbildad gymnastikdirektör fick han jobb i Sundsvall.

– Du vet, det var ju så att det civila jobbet styrde. Hockeyn gav bara småpengar.

Nästa klubb blev Heffners/Ortvikens IF och året därpå, 1971, skrev han på för Timrå IK.

Akrobatisk och typisk Christer Sehlstedt–räddning säsongen 1970–71 med Heffners/Ortviken.

– Jag jobbade på dagen, åkte hem, åt middag och tränade hockey mellan sex och halv åtta på kvällen. Det var inte många spelarövergångar då vilket gjorde att trupperna svetsades ihop och det blev ganska tajt mellan spelarna. Spelaragenter var ett okänt begrepp, skrattar Christer.

Det var träning alla dagar i veckan utom på lördagarna, och två matcher i veckan.

– Vi körde hårt och hade en gammal tyngdlyftare, Kalle Sjölin, som höll i försäsongsträningen i Timrå. Vi sprang, tränade styrka och var starka och uthålliga som bara den. Jag minns att jag höll ihop mycket med Lennart Norberg och Jan–Erik ”Biffen” Nilsson.

Timrå IK hade ett starkt lag 1971/72 i det som då hette division I norra.

Till de största profilerna hörde Bo ”Bulla” Berggren, Åke ”Tåget” Söderberg, Håkan Pettersson, Finn Lundström, Olle Åhman, Lennart Norberg.

Och, förstås, den betydelsefullaste och mest karismatiske av dem alla: backen, världsstjärnan Lennart ”Lill–Strimma” Svedberg.

– Han var duktig, en fantastisk skridskoåkare och bra skytt. Man förstod ju att ryssarna bjudit in honom att träna med dem. ”Lill–Strimma” var unik som spelare, minns Christer som aldrig glömmer beskedet han fick en dag på sommaren 1972.

– Jag var på en målvaktscamp i Leksand där jag fick träna med Jacques Plante. Då fick jag veta att ”Lill–Strimma” kört ihjäl sig…

– Det kändes nästan overkligt och den händelsen lade en tyst sordin på inledningen av den säsongen. Men vi hämtade oss till slut och kom samman som lag.

Och säsongen därpå, 1973/74, blev Timrå IK näst bäst i Sverige.

– Det var en mycket stark prestation av oss men det är många som glömt den. Man pratar mycket om SM–semifinalerna mot MODO 2007, men det slår inte det vi gjorde 1973/74. Och det är fakta.

Christer under säsongen 1973/74.

För Christer Sehlstedt var det också en period i karriären då han nådde sina högsta nivåer.

– Vi fick åka till Kanada kring jul och nyår 1974, som första inbjudna seniorlag från Sverige någonsin. Vi bodde i Toronto och spelade sex matcher på tio dagar runt om i Ontario. Det var ett jäkligt intensivt schema, men roligt. Vi fick bland annat möta det tjeckiska landslaget och Dynamo Moskva.

– Vi förlorade mot tjeckerna men fick oavgjort mot ryssarna och det var ju en fjäder i hatten.

Christer glömmer aldrig hur kunnig publiken var i Kanada.

– Det märktes även på kvinnor och barn att de kunde hockey. Vid ett tillfälle där i Kanada kom en kvinna med barnvagn fram till bordet där vi satt på en restaurang efter en match och berömde Ove Larsson och mig. Ove, för att han gjorde ett så fantastiskt defensivt jobb som forward. Den där kvinnan såg det nästan ingen journalist såg hemma i Sverige.

– Ove är en av de mest underskattade spelare jag spelat med. Otroligt slitstark och duktig på att jobba hem. En annan underskattad spelare var backen Tord Nänzén. För att inte tala om Lage Edin! Han är den ende som jag sett skrämma skiten ur ”Hårde Hardy” Nilsson i Skellefteå (skratt).

En baseballhandske som Christer använde som plockhandske.

Det blev aldrig något spel i NHL för Christer – ”det var bara några få svenskar som fick chansen i NHL under 70–talet” – men väl några B–landskamper.

– Jag är nöjd med det jag presterade, jag tog mig så långt jag kunde med de förutsättningar jag hade. Jag hade en djävulsk kondition och var alltid motiverad att träna. Jag var inte den största talangen men jag jobbade alltid hårt och försökte utveckla mig själv och jag har sett åtskilliga exempel på att motivation slagit klass.

Inte ens när en viss Peter ”Pekka” Lindmark från Kiruna kom till Timrå och blev stor publikfavorit och förstemålvakt, fick det Christer att tappa sugen.

– Jag kunde nog känna att jag blev lite bortglömd i skuggan av ”Pekka”, men det var bara att bita ihop och spela så bra jag kunde när jag väl fick chansen.

Våren 1983 gjorde Christer sin sista match i Timrå IK, som då åkt ur Elitserien och var tillbaka i division I.

– Jag höll uppe med hockeyn ett år men sedan skrev jag på för Antjärns IK i Härnösand och det blev på sätt och vis en av de roligaste säsongerna i min karriär.

– Antjärn spelade i ettan då, hade ett underbart gäng, bra ledare och en stöttande och ganska stor publik i Högslättens ishall. Jag ångrar verkligen inte att jag gav mig den utmaningen.

Det skulle även bli en andra comeback.

1986/87 övertalades han som 38–åring att spela för Bergeforsen i tvåan.

– Men sedan var det definitivt slut.

Numera följer Christer Sehlstedt mest hockeyn via TV–sändningarna.

– Jag var inte på en enda hemmamatch för Timrå den senaste säsongen. Jag har nog helt enkelt tappat intresset och tycker heller inte att det är så rolig hockey som spelas numera.

– Visst, alla är starka och snabba men speltempot är ofta högre än nivån på tekniken och spelförståelsen, säger Christer.