Björklövens sköna förvandling – och hoppet om SHL

227
Björklövens klack Green Devils. Foto: JOHAN LÖF / BILDBYRÅN.
Annons

Våren 2019: Björklöven slutar tia i HockeyAllsvenskan, bokslutet visar på minus 4,1 miljoner kronor, det egna kapitalet är otillräckligt, förtroendet för styrelsen svagt och ordet kris kommer på nytt till användning.

Nu skriver vi mars 2020. Björklöven har vunnit HockeyAllsvenskan överlägset, ekonomin är klart förbättrad, en ny styrelse – liksom det sportsliga resultatet – har fått sponsorerna att tro på föreningen. Publiken har ökat. Björklöven är redo att ta steget upp i SHL. Det kunde ha skett redan i vår, om inte ett visst virus kommit i vägen…

Skillnaden mellan våren 2019 och våren 2020 är stor. Och på ett kontor i föreningens kansli på A3 Arena på Tegslätten sitter en av dem som haft störst betydelse för att hot och besvikelse vänts till optimism och en stabilare grund.

Hans namn är Per Kenttä.

Per Kenttä har inte gjort ett enda mål eller assist i vinter, inte blockerat skott eller räddat frilägen. Han har heller inte coachat laget. Per Kenttä är en av alla dessa sportchefer som skapar förutsättningar för spelare och tränare att lyckas.

Och här kommer poängen: Per Kenttä har visat sig vara så skicklig på det, att han gjort storverk med lag som få trott på.

Först i lilla Asplöven, Haparanda, som han höll kvar i HockeyAllsvenskan sedan man fått en friplats i mitten av juli 2012.

– På tre veckor fick jag i stort sett sätta ihop ett helt nytt lag som skulle spela i en högre serie. Det var det värsta och kanske det bästa jag varit med om. Det är nog det största jag åstadkommit hittills, säger Per apropå den utmaningen.

Annons

Efter några år värvades han till IK Oskarshamn som han var med om att föra upp i SHL förra våren.

Nu sätter han sin prägel på Björklöven som eventuellt gör comeback i högsta serien till hösten.

Allt det här gör att Per Kenttä kallas både för trollkarl, Jesus och mirakelman.

Själv ler han åt det.

– Visst har jag fått använda min filosofi och arbetsmodell som jag tror på, här liksom i Asplöven och Oskarshamn. Men för att nå framgång är man beroende av en styrelse som tror på en och en tränare som köper ens idéer och implementerar dem i spelargruppen, säger mannen från Norrbotten som inom kort fyller 39 år och hittills utsetts till Årets Ledare i svensk hockey vid två tillfällen.

Per Kenttä föddes 1981.

Elva år tidigare skedde sammanslagningen mellan IFK Umeå och Sandåkerns SK som först gav föreningen namnet IFK/SSK Umeå och från 1971 blev IF Björklöven.

Namnet var ganska naturligt. IFK Umeå hade kallats för Löven och Björklöven sedan mitten av 1950-talet och ett björklöv fanns på matchtröjan redan då. På bröstet.

Lagets första tränare var Kjell–Olof Barrefjord och sportjournalisten (!) Sixten Jonsson. Jan–Erik Brändström var den nya föreningens första ordförande men efter några år och ytterligare ett par namn togs ledarskapet över av Olle Rydfjäll. Han är en av Björklövens meste ledare genom tiderna och även den som designade det klassiska klubbmärket.

En av de spelare i Björklöven vars tröjnummer – 27 – pensionerats är Tore Ökvist, 62.

– Jag spelade i Teg då Björklöven bildades och hade inte så bra koll på vad som hände, men det snackades ju en del i stan om att det kunde bli något stort, minns han.

Tore Ökvist, Björklöven. Foto: Bildbyrån.

Inför säsongen 1974/75 värvades Tore till Björklöven. Han skulle komma att spela för Löven fram till våren 1988, bortsett från säsongen 1984/85 då han representerade Luleå Hockey och svarade för 48 poäng på 35 matcher. Om den vintern säger han:

– Egentligen var det inte så att jag ville flytta, men jag kände att jag togs för given. Det kom nya spelare som fick mycket mer betalt än vi trotjänare och när jag hörde en ledare säga något i stil med ”…. Tore, han kommer aldrig att spela någon annanstans”, då blev jag sur.

Luleå Hockey tog tacksamt emot liraren framför alla andra och för Tore själv blev säsongen i Norrbotten ett lyft.

– Det gjorde mig gott med ett litet miljöombyte och säsongen där uppe var en av mina bästa.

Björklöven saknade dock sin gamle poängkung och publikfavorit och erbjöd ett anständigt kontrakt, som gjorde att Tore återvände. Och han fick uppleva både SM–guld 1987 och SM–silver 1988 innan han slutade. En skada avgjorde.

– Jag slet sönder ena ljumsken i slutspelet 1987. Två tredjedelar av ljumsken förstördes och för att komma tillbaka fick jag träna upp muskulaturen runt om för att kunna spela. Men det gjorde ont, jag spelade ofta på sprutor och fick stå över många matcher för att ljumsken sa ifrån.

– Till sist var det ett enkelt beslut. Det var inte värt att fortsätta. Dessutom kände jag att jag ville satsa på en civil karriär, för hockeyn på den här tiden gav inte så stor ersättning och jag hade ju fru, barn och ett hus med lån, säger Tore.

Efter 347 elitseriematcher och 354 poäng var det färdigspelat vid 30 års ålder.

Tore Ökvist blev bankman, anställd vid SEB fram till för några månader sedan då han valde att gå i pension.

Björklöven har han efter sin aktiva tid både följt via TV–sändningar och på plats på arenan.

– Det vore fantastiskt roligt om laget kunde gå upp i SHL. Umeå är en stad med stark hockeykultur och jag tror att föreningen har förutsättningar att kunna etablera sig i SHL. Det är min känsla, säger Tore Ökvist.

När Tore kom till Björklöven tränades laget av före detta landslagsmannen och blivande förbundskaptenen Hans ”Virus” Lindberg. Tore fick spela tillsammans med Ulf Barrefjord och John Andersson (senare Slettvoll) framför backarna Eric Järvholm och Roger Nilsson. Till de nya i laget hörde också målvakten Mats Abrahamsson och backen Torbjörn Andersson, som tillsammans med Tore kom att bli viktiga för Löven de kommande åren.

– Vi var för bra för Division I men inte tillräckligt bra för Elitserien och åkte hiss däremellan fram till 1979 då vi gick upp för att bli kvar, säger Tore.

Under den här tiden förändrades hockeyn rätt mycket.

– Vi började träna bättre och allt blev mer seriöst. Jag säger inte att det var dåligt innan, men det blev mer struktur på allting och högre krav på oss spelare. Det blev till exempel obligatoriskt med sommarträning.

– Sedan hade vi en väldig fördel av att det fanns en kolossal vinnarmentalitet i truppen och vi hade inbördes fajter om vilka femmor som var bäst. Både på match och träning. Det fördes statistik hela tiden.

Tore Ökvist påminner sig om att Rolf Älvero var en sådan som kunde hetsa lagkamraterna rätt friskt och två av dem som bidrog till att det alltid var full fart på träningarna och inga återhållsamma tacklingar, var backparet ”Tobbe” Andersson och Rolf Berglund.

– Jag var också en som gillade att tävla och tyckte om att småjäklas med dem som förlorade. En gång minns jag att jag satte in en annons i dagstidningen under vinjetten Hockeynytt: Röda femman vann ännu en gång mot den blå, eller något liknande. Jag spelare i röda femman förstås. Det blev ett jäkla liv bland killarna i blå och jag skrattade gott, säger Tore.

1982 förlorade Björklöven SM–finalen mot AIK.

– Det sved, säger Tore. Vi tyckte att vi var det bättre laget men Gunnar Leidborg var fantastisk i AIK:s mål.

Tommy Sandlin, som vunnit flera SM–guld med Brynäs och ett med MoDo, kom till Björklöven 1983.

– Tommy var enastående duktig som istränare och vi var nog seriens mest vältränade lag under hans tid i Löven. Det fylldes också på med både talang och erfarenhet. Björklöven hade definitivt ett lag som kunde ha blivit mästare under Tommys tid.

– 1986 kom ”Virus” Lindberg tillbaka och då betalade sig all träning som Tommy legat bakom. ”Virus” var en bättre matchcoach och tog oss hela vägen 1987, då vi slog Färjestad i finalen.

I guldlaget 1987 fanns spelare som målvakterna Göte Wälitalo och Jacob Gustavsson, backarna Torbjörn Andersson, Rolf Berglund, Calle Johansson, Lasse Karlsson, Peter Andersson, Roger ”Bullen” Hägglund och forwards som Tore Ökvist, Matti Pauna, Mikael Andersson, ”Micke” Hjälm, Peter Sundström, Ulf Dahlén och Lars–Gunnar Pettersson.

– Det var hög klass rakt igenom, konstaterar Tore Ökvist.

Sensationellt nog nådde ett Björklöven – trots att flera tongivande spelare lämnat – finalen även 1988, men den gången tog Färjestad revansch.

När laget sedan tappade ytterligare spelare till säsongen därpå, bland annat Tore Ökvist och centerbesättningen, orkade man inte behålla sin elitserieplats.

Efter 1980-talet har Björklöven inte tillhört landets allra bästa hockeyföreningar. Några säsonger nådde man Elitserien, men utan att bli kvar.

Ibland har det varit riktigt eländigt.

Björklövens Alexander Deilert och Alex Hutchings jublar. Foto: Johan Löf / BILDBYRÅN.

Efter den både ekonomiskt och sportsligt svaga säsongen 2018/19, fanns det en stark oro för att Björklöven skulle hamna i svår knipa. Föreningen var en av dem som hotades av att inte få ny elitlicens, om den inte fick ordning på sin ekonomi.

Det skulle i så fall inte ha varit första gången.

2010 drogs elitlicensen in för Björklöven som fick lämna HockeyAllsvenskan och spela i ettan.

Man undvek den gången att gå i konkurs genom en maximal kraftansträngning.

Det blev några dystra säsonger i landets tredje högsta serie.

– Men trots att det var deppigt då fanns det ändå ett ganska starkt publikstöd, säger Tore Ökvist. Det kom förvånansvärt mycket folk på matcherna även i ettan. Där såg man hur bra fans Löven har och vilket hjärta det finns för laget i Umeå.

I april 2013 kvalade Björklöven tillbaka till HockeyAllsvenskan och där har man blivit kvar sedan dess.

Som bäst femma, som sämst på fjortonde plats.

Det har tuffat på, skakat till ibland men inte funnits läge att på allvar tro på en SHL–plats.

Förrän nu.

Björklövens Oskar Stål-Lyrenäs. Foto: Erik Mårtensson / BILDBYRÅN.

Björklöven har dominerat HockeyAllsvenskan i vinter och i februari förklarade Björklövens vd Anders Blomberg att delårsbokslutet är 2,4 miljoner kronor bättre än motsvarande period förra säsongen. Allt pekade på ett plusresultat på mellan tre och fyra miljoner kronor, innan Coronaviruset och en nedsläckning av säsongen.

– Den nya styrelsen och ledningen har agerat på ett sådant sätt att trovärdigheten ökat för Björklöven. Nu tror både publiken och företagen på föreningen, säger Tore Ökvist.

Björklöven har höjt sitt publiksnitt markant och har heller inte budgeterat med några publikintäkter utöver matcherna i grundserien. Att spelarbudgeten höjts under säsongen finns det, enligt Per Kenttä, klar täckning för och 1,5 miljoner kronor som investerats i spelare kommer dessutom från extern finansiering.

– Som jag ser det, och utifrån mina tidigare erfarenheter, är Björklöven redo att ta steget upp i SHL. Det finns en bra organisation i föreningen och en god förberedelse för att kunna verka på en högre nivå. Vi kommer att behöva förstärka laget, men har ett gynnsamt kontraktsläge och många spelare kommer att kunna vara med även i SHL om vi når dit, säger Kenttä.

Per Kenttä var förra säsongen sportchef i Oskarshamn som ytterst oväntat slog ut Timrå och gick upp i SHL i våras. Beslutet att lämna föreningen och flytta till Umeå, fattade han flera månader dessförinnan. Av personliga skäl.

– Jag har min familj kvar i Haparanda och det blev ohållbart att jobba så långt ned i landet som i Oskarshamn. Avståndet mellan Umeå och Haparanda är betydligt humanare, det är 38 mil jämfört med 135. Sedan såg jag en intressant potential i Björklöven.

Björklöven å sin sida såg en möjlig Messias i Per Kenttä.

Planen var SHL inom tre år men det kan ske betydligt snabbare än så.

Det ojämna lag som förra säsongen släppte in 146 mål på 52 grundseriematcher har omvandlats till ett tryggt lokomotiv som med två omgångar kvar av grundserien ledde tabellen med tio poäng före närmaste lag, hade ett plus/minus på 82 och endast 87 insläppta mål.

Nye målvakten Joe Cannata har stor del i det men förklaringen är också att Per Kenttä tillsammans med tränaren Joakim Fagerwall – nästa säsong i Malmö – omformat Lövens sätt att spela. Det är ett delvis nytt system och en ny plattform som införts, precis som Kenttä jobbade i Oskarshamn tillsammans med Björn Hellkvist.

– Jag vill ha ett hållbart spel över tid, med stor tydlighet. Ingenting får vara diffust. Sedan gäller det att hela tiden vara konsekvent. Och mina förutsättningar här har varit likadana som dem i Oskarshamn; jag har haft fria händer att jobba med laget tillsammans med ”Jocke” och de andra tränarna, säger Per.

Per Kenttä. Foto: Johanna Lundberg / Bildbyrån.

Vad är det då som gör Per Kenttä så framgångsrik?

Vad tror han själv?

Han ler.

– En jävla massa tur (skratt). Nej, men det är alltid svårt att bedöma sig själv. Jag älskar mitt yrke, jag får jobba med mitt största intresse och har ett engagemang därefter. Jag går in i kaklet med allting och gör färdigt. Ingenting lämnas halvfärdigt. Jag är kontrollmänniska, jag frågar hellre en gång extra och jag har ett eget system som jag jobbar efter. Det ger mig en trygghet.

– Sedan har jag en fördel av att ha varit tränare. Jag vet hur det är. Jag kommer inte ner i paus och skriker, fy fan, vad dåliga vi är! Jag kommer med något konstruktivt i stället. Har jag inget sånt att bidra med, sitter jag kvar där uppe på min plats. Tränaren ska äga omklädningsrummet, jag ska bara komma som ett stöd och bollplank.

Björklöven har sedan i höstas spelat kreativt och vårdat pucken bra, tagit poäng genom att spela sitt eget spel och inte genom att försöka göra motståndarna dåliga.

– Vi har växt med det spelet. Både laget och spelarna har växt. Och publiken uppskattar det. Vi har Sveriges kanske bästa publik, både ståplats och sittplats, och ett imponerande bortafölje, säger Per Kenttä.

I Umeå tror man att det är början på en ny storhetstid.

* * *

Det här är en redigerad version av det reportage som publicerades i magasinet HOCKEY nummer 2/2020.

Just nu kan du prenumerera på magasinet till specialpris. Klicka på länken för att komma till erbjudandet:

Prenumerera