Åsa Beckman är biträdande kulturchef och krönikör på Dagens Nyheter. Född och uppvuxen i Prästmon.
– Under många år såg jag bara nedgång och förfall när jag återvände till Ådalen, men idag har jag starka känslor för trakten. Jag är stolt över att säga att jag är ådaling, när någon i Stockholm frågar om mitt ursprung.
Åsas pappa vara ung akademiker i Lund när han och hans fru bestämde sig för att flytta till Norrland. Till en ort de aldrig hört talas om förut.
– Mamma var gravid med mig och pappa, som var både lärare och författare, sökte och fick jobb på Hola folkhögskola. Han kom från Värmland och hon från Skåne, men de bodde på 25 kvadratmeter i Lund och ville uppleva någonting annat. Norrland kändes spännande, säger Åsa.
Paret Beckman fick en fin femrumslägenhet i Prästmon och det fanns gott om plats för ett nyfött barn. Tre år senare föddes Åsas syster Eva.
– Prästmon var en idyll att växa upp i. Varje liten stig och väg finns bevarad i mitt inre. Till Hola kom teatrar, band och föreläsare, så trots att det var en liten plats fick man hela tiden intryck utifrån. Folkhögskolan blomstrade på den tiden. Själv gick jag i Hovs skola, som hade 21 elever från årskurs ett till sex.
Även bokbussen och bibliotekarien Viola i Bollstabruk har en speciell plats i hennes minne.
– Hon var alldeles underbar. Hon hade stora 70–talsglasögon och polotröja och hade ofta gjort i ordning personliga högar med böcker till oss. Hon lärde sig vad vi var intresserade av, säger Åsa.
Hon och familjen lämnade Prästmon för Köping – ”… där trivdes jag aldrig” – när Åsa skulle börja på gymnasiet. Att hon skulle bli journalist var kanske inte helt överraskande.
– Jag hade pryat på Nya Norrland i Sollefteå under högstadietiden och inspirerats av det.
Sedan många år jobbar hon på Dagens Nyheter, landets största dagstidning.
Åsa Beckman hade inte besökt Prästmon på många när hon för 22 år sedan återvände till födelsetrakten. Hon gjorde om det för tio år sedan.
Båda gångerna åkte hon tillbaka till Stockholm med ganska dystra bilder på näthinnan.
– Stängda butiker, förfallna hus och vemod. När vi åkte genom Bollstabruk gjorde det nästan ont i mig. Det var så tomt och ödsligt. Hola var också lite nedgånget och färgen flagnade på byggnaderna.
Hon kände det som att Kramfors kommun hamnat i en nedåtgående spiral.
– Och när en sådan startar kan det gå väldigt snabbt. Det som är bra och fint och ljust skyms av den uppgivna stämningen. Det var deprimerande.
Så, i augusti, var hon och systern Eva på nytt besök i Kramfors kommun och nu fick Åsa en helt annan känsla i kroppen.
– Jag träffade positiva människor, såg hur miljöer fräschats upp och hela det fantastiska landskapet däckade mig på ett sätt som det inte gjort tidigare i vuxen ålder.
– Det var väldigt starkt. Jag blev så berörd, säger Åsa.
Hon har även blivit alltmer fascinerad av hur människor pratar i Ådalen.
– Jag älskar dialekterna som finns där uppe, och sättet att berätta historier. Ju äldre jag blir, desto starkare blir det här för mig.
– I höstas stannade vi till vid Ytterlännässkolan och träffade en fritidspedagog som bara satt sig ner och pratade med oss i en timme. Hans sätt att berätta, hans uttryck, kändes så fint och hemtamt. Det fick mig att minnas ännu mer från min barndom. Hur vänligt och trygg allt var.
Från att ha varit någonting sorgesamt har hembygden förbytts i någonting som Åsa Beckman tänker på med värme och hoppfullhet.
– Hade jag inte haft ett sommarhus i Skåne hade jag kanske skaffat ett i Ådalen, säger hon. Och det kommer inte att dröja tio år tills jag åker upp nästa gång.
– Jag har utvecklat en extrem hemkänsla för Prästmon och Ådalen. Banden dit är starkare än någonsin.
FOTNOT: Denna intervju har även varit publicerad i tidningen NORDSVERIGE.