Anders Åberg – den mest kreative Nordingråkonstnären i mannaminne

3257
Foto: Olof Wigren.
Annons

Den 23 januari 2018 avled konstnären Anders Åberg i Häggvik, Nordingrå, 72 år gammal.

När Dagens Nyheter summerade kulturåret 2018, nämndes han inte bland de kulturpersonligheter som dött under året. Han skulle definitivt ha haft en plats bland celebriteterna spalterna.

För Anders Åberg var både en stor konstnär och en stor personlighet. Den mest kreative och egensinnige Nordingråkonstnären i mannaminne.

Första gången jag mötte Anders Åberg var i början av 1980-talet då han och livskamraten Barbro tillsammans med Lisa Carlsson och Dag Wallin skapat det första huset i det som skulle bli det ständigt växande, ständigt levande Mannaminne.

Med tiden kom det att bli någonting ganska häpnadsväckande.

Mannaminne utvecklades till ett slags världsarvsmuseum som präglades av Anders Åbergs gränslösa visioner och skapandekraft.

Jag och Tommy Sjölander gjorde ett radioprogram om Nordingråprofiler då när 1980-talet  var ungt och givetvis var Anders Åberg med.

Genom åren intervjuade jag sedan Anders flera gånger och den längsta intervjun gjorde jag sommaren 2004, för alla tidningar som på den tiden ingick i Mittmedia-koncernen.

Annons

Jag väljer att publicera texten nu igen, för att hedra minnet av en färgstark personlighet som kunde vara lika tjurig och långsint gentemot beslutsfattare och myndigheter som han kunde vara fängslande och karismatisk när han berättade om vad han gjort och såg framför sig på sitt älskade Mannaminne.

Foto: Olof Wigren.

Det känns som sommarens första dag i Häggvik, denna annandag pingst. Morgonen har sakta övergått i förmiddag, naturen har vaknat till liv och solljuset smeker de 52 husen som utgör Mannminne. Anders Åbergs och hustrun Barbros livsverk.

Bara en bensindriven grästrimmer stör stillheten, hanterad av konstnären själv. Iförd blå snickarbyxor, flanellskjorta med uppkavlade ärmar och träskor tar han bort ogräs längs tågrälsen som löper genom anläggningen.

– Jag gillar egentligen inte värmen, säger Anders och tar i hand.

– Den gör en dum i huv´et.

Anders Åberg är stockholmaren som numera är mer förknippad med Häggvik och Nordingrå än de infödda. Hans Mannaminne, som startade med ett café 1981 – då var också konstnärskollegorna Lisa Carlsson och Dag Wallin med på båten – har med tiden vuxit till en fascinerande värld av idéer, byggnader och ständigt nystartade projekt. Ett kreativitetens eldorado och på köpet ett turistmål som blir allt populärare. Mannaminne besöks i år av åtskilliga tusentals människor från hela Sverige och utanför landets gränser.

Den senaste processen som har dragits igång är uppförandet av fem världsarvshus, ett nytt entréhus och ett kinesiskt hus.

Foto: Olof Wigren.

Konstnären bakom allt har ständigt flera bollar i luften men lyckas på något märkligt sätt bevara sitt lugn.

För Anders Åberg har ett dygn fler timmar att uträtta saker på än för de flesta av oss andra.

– Jag gick i säng klockan tre i natt och steg upp fem. Normalt sett sover jag några timmar till, men särskilt mycket sömn behöver jag inte. Jag är uppe rätt länge, kliver upp, vill ha mitt morgonkaffe vid niotiden och sen kör jag igång på allvar.

– Jag är målinriktad och vet vad jag vill, dessutom har jag fått vara frisk. Så jag har kunnat jobba ostört och få mycket gjort, säger han.

Anders gör fortfarande en del offentliga utsmyckningar och andra uppdrag men det är på Mannaminne han koncentrerar sig mest. På visionerna, som hela tiden hålls vid liv och utvecklas.

Somliga vill sätta stämpeln kulturentreprenör på Anders Åberg, men det är något han viftar bort.

– Jag har aldrig sett mig som en sådan. Inte heller som en kulturarbetare, för jag är ju ingen proletär typ. Men jag tycker att vi varit jävligt duktiga här.

Avgjort har han gått sina egna vägar.

Hans inställning är den att konsten ska utvecklas, den ska röra sig framåt. Förenklanden och tillbakasteg ligger inte för Anders Åberg.

– Alla vill väl i grund och botten göra saker och ting bättre? Det betyder inte att det behöver bli mer komplicerat men man sätter ribban lite högre för varje gång. Jag vill inte stanna upp i skapandeprocessen. Jag tror inte på det, säger han.

Foto: Olof Wigren.

Musiken har alltid spelat en viktig roll för Anders Åberg. Ja, för Mannaminne också för den delen.

– Förut, under de tio första åren, hade vi danser här året runt, två gånger i veckan. Visst? säger Anders och tittar på livskamraten Barbro, som nickar instämmande.

Själv kan jag inte glömma minnet av en kväll med Olle Adolphson en gång på 80-talet. Den bohemiske Kjell Höglund var också här en gång.

Numera tar musiken inte lika stor plats men visst spelas det musik mellan varven och Tradjazzfestivalen i slutet av juli är en tradition.

Åbergs egen husgud heter Bob Dylan.

Honom har han träffat två gånger.

– Det var 1982. Först i Göteborg, på Ullevi, och sen i Stockholm. Jag blev inbjuden till en tillställning efter spelningen i Stockholm, men… äh, det kändes inte rätt att gå.

– Men jag gav honom en sak jag gjort och jag vet att han uppskattade den. Folk har berättat för mig att Bob själv snickrade en låda i Hotel Sheratons källare för att kunna frakta den med sig på flyget hem, säger Anders och ler.

Foto: Olof Wigren.

Idrotten är en annan fascination hos Anders. Han ser mycket idrott på tv, följer en hel del på radio och kan mycket. Om hockey, om cykel, om… you name it.

– Cyklister, säger Anders, hyser jag stor beundran för.

– Jag missar inte en etapp av Giro d´Italia på Eurosport. Jag tror till och med att jag kunde känna igen alla 160 cyklisterna i fältet i våras.

Han återkommer ofta under intervjun till idrotten. Gör jämförelser mellan sitt eget konstnärskap och idrotten. Han uttalar sin milda oro över att MODO Hockey gjort sig av med flera av sina trotjänare och spekulerar över vad det kan få för konsekvenser, han ger en målande beskrivning av Anders Söderbergs sätt att röra sig på isen och han talar entusiastiskt om den franske fotbollspelaren Zidanes genialitet.

– Mycket av det vi ser på tv som utförs av elitidrottsmän är artisteri och konst på högsta nivå, säger han.

– Skillnaden mellan till exempel en hockeyspelare och en målare är att målaren kan utöva sitt yrke så länge han har hälsan. Åldern sätter oftast inga hinder. Det får man vara tacksam för.

Foto: Olof Wigren.

Anders Åberg är fyllda femtionio men entusiasmen är inte tillnärmelsevis på nedgång och produktiviteten alls icke i avtagande.

När han känner sig manad, och det händer tämligen ofta, står han också upp eller går till angrepp mot de myndigheter som han tycker är avogt inställda till att stötta eller förstå det han eller andra människor som bidrar till ett levande kulturliv och ökad turism åstadkommer.

Anders är trött på trög byråkrati som stoppar upp.

– Den irriterat mig något kopiöst, säger han.

– Kampen mot den typen av maktmissbruk och okunnighet kommer jag aldrig att ge upp. Vi har dragit in över 420 miljoner kronor till staten genom åren från den här verksamheten och fått ytterst lite tillbaka. Väldigt lite hjälp eller ingen alls när vi bett om det eller behövt det.

Värst, tycker han, är politikernas och myndigheternas nonchalans och ointresse.

Men bitter? Nej.

– Jag är inte alls en surgubbe eller gnällspik. Det är kanske bilden som många fått av mig bara för att jag vågar säga ifrån och reagera när något är fel. Men jag är i själva verket en trevlig person, en riktig mjukis. Det inser inte minst de som kommer hit till Mannaminne och som jag guidar runt.

– Jag har både humor och är en festprisse, trots att jag inte dricker mer än en flaska alkohol om året på sin höjd. Jag skulle kalla mig själv för en sällskapsmänniska. En människa som inte är rädd för någon, men som har respekt och hyser vördnad för de flesta, säger Anders Åberg.

Foto: Olof Wigren.